Programmerar

Fan, satans jävla skit också!!



Träning

Jorå, det blev 2-4-2 idag. Åtta rundor i regn och rusk. Men ack så skönt med kalla vattenpölar att svalka fötterna i :).

Höll uppe tempot mot alla andra som var ute och sprang.

Lost och siffrorna

Lost har gjort mig knäpp i skallen. Jag är så förvirrad och jag tror att allt har betydelse. 

Nu har jag lagt på minnet att koden till stängslena utan stängsel, de som bara är stolpar och som gör att an bränner sönder hjärnan, är 141717. 

Kommer det att lösa allt?

Petra Nielsen

Är det bara jag som tror att tabloidtidningarna kommer kommer bita sig i handen av vrede när de kommer på att de missat att Petra Nielsen precis släppts ut ur tvångströjan som hon satt i inne på psyk bara för att få kommentera schlagerlåtar i svt.

Kvinnan är ju skogstokig. Kolla hennes blick. Försök förstå vad det är hon säger. Blicken! Blicken! Blicken! Eller är det bara ögonbrynen?

She's crazy person.

Och ond, vi ska inte glömma att hon är ond.

Träningsdagbok

Liten notering bara.

Idag körde jag den korta rundan runt klassiska museet. Sju rundor blev det. 2 - 3 - 2 var systemet. Imorgon ska jag satsa på 2 - 4 - 2. 

Det är faktiskt rätt så skönt att springa när det regnar. Jag tycker i alla fall om vattenpölar för mina skor är så varma så det är skönt att kunna svalka fötterna genom att springa rakt på mot vattenpölarna. Folk kollar på mig som om jag vore tokig...

Köpt?

Igår runt tvåtiden kom en tjej in, hon bröt på italienska och sprang runt och plockade i affären i en och en halv timme . Mig frågade hon om jobbet, tre dagar i veckan. Jobbet som inte fanns. 

Annars så hade mest kollegan hand om henne. Hon fick äkta kedjor för över fyrtio euro metern nedklippta. När det väl var dags att betala gjorde hon precis allt som stör oss. Hon skulle ha äkta spännen. Allt skulle vara i separata påsar och det skulle stå på påsarna vad som var i dem. Hon diskuterade priset och försökte pruta, frågade om det blev billigare om hon betalade "cash". Till slut så tickade priset trots femton procent upp över trehundrafemtio euro. Det var för mycket så hon sorterade ut alla swarowski-pärlorna som alla var i olika bleka nyanser, nästan vita, fast ändå inte. Hon visste konstiga saker, trots att vi aldrig sett henne innan. Hon var bland annat med i vår pärm med storkunder som vår rabatt på sina inköp. Men hon sade aldrig sitt namn så vi kunde aldrig kolla upp det.

Till slut visade det sig att hon inte alls hade några "cash" med sig och så gick allt i en rasande fart. Hon fick för sig att ringa sin kompis som tydligen satt på Café Schwabing och så försvann hon, hon skulle gå och träffa sin kompis och fika och berätta om vad hon skulle köpa. Hon skulle komma tillbaka till oss efter det och betala. Kollegan hann praktiskt taget inte reagera och fråga om hon kunde lämna id-kort eller liknande så att vi visste att hon skulle komma tillbaka. Så försvann hon och kollegan stod helt handfallen. Kedjor och band i handen för trehundra euro, allt skulle sorteras tillbaka. Hon snodde alltså ingenting. Hon bara gick iväg.

Hon kom aldrig tillbaka.

Varför gjorde hon det här, tjejen? Varför tillbringade hon runt två timmar i en affär och tog upp vår tid i över en halvtimme? Varför hittade hon på ett jobb som inte fanns och sökte det? Varför skulle allt vara äkta? För att jävlas? Det kändes som om det var för att jävlas. 

Fan för henne. Sitter någon och skrattar åt oss nu? Var det chefen som satte oss på prov? Satt hon och flinade när hon kollade på övervakningsbanden? Men vi fick ju jobba en halvtimma extra för att sortera tillbaks det som tjejen lämnat kvar så chefen fick därmed betala mer lön till oss. Var det kollegans ex som var arg på henne av någon anledning? Var det maffian som ville jävlas?

Jag är förvirrad.

Kramar och high five

Jag ska inte ens försöka beskriva hur jobbet var igår. Kan ju säga att vi har öppet till sju men fick inte gå hem förrän kvart över åtta (mycket städande) och att svordomarna efter stängningsdags haglade och att jag och kollegan till och med kramade om varandra när vi äntligen stängt dörren och låst.



Off I go

Nu är det dags för mig att packa ihop tvätten i ryggsäck och plastpåsar. Inte för att all tvätt kommer få plats i dem men jag får ta så mycket jag kan, och så ska rejsa iväg på cykeln och tvätta. För det är nämligen bara tvätt vi har kvar nu. Vårstädningen igår gick kanon. Till och med pojkvännen drog sitt strå till stacken. Dum som han va sa han inte emot när jag paxade stora rummet och balkongen. Han tog alltså frivilligt kök och badrum. Sucker! Men han gjorde det tappert, utan att gnälla för mycket. Jag är stolt över honom. Det sa jag till honom också, ich bin stolz über dich, sa jag. Då pekade han finger åt mig. Vafan!

Men nu är det bara att komma på besök för vi har det så rent, så rent. Vi har till och med skippat alla tallrikar så folk får äta från golvet nu.

Ajajaj

Only hurts when I breathe, var det va?

Revbenet gör jättejätteont idag. 

Magen är bra, hjärtat tickat på och jag behövde bara böja benet lite imorse så var knät ordentligt. Ryggont ger ont i nacken ger tinnitus men idag är städdag och jag har fått tillåtelse att spela pojkband av pojkvännen.

Så på det hela taget är det rätt så ok. 

Ska käka voltaren idag. Voltaren är dåligt för magen. Fräter. Så imorgon blir det väl snickers igen.

Dags för hemgång

Biblioteket stänger nu. Snart blir jag utkörd. Dags att gå hem.

Har träningsvärk me

Nu är magen bra men mina ben gör lite ont. Igår hade jag nämligen ett sånt flyt när jag var ute och sprang att jag sprang nio kilometer i en riktning, helt utan tanke på att jag, om jag springer nio kilometer i en riktning, ju har nio kilometer hem igen. En kilometer in på hemvägen så började det småregna och så kom skurarna. 

När jag kom hem var jag därför lite småsjuk, jag stannadei sängen resten av dagen och åt nutella med sked och sprutade nässprej i näsan.

Men det är fint att springa längs med Isar, det är det.

Sovande mannen

Tjuvfotar lite på biblioteket



Ser ni mannen till höger i bild? Han sover alltid där. Varenda kväll. Utan undantag. Eller, vad vet jag, jag är ju bara här varannan kväll om man slår ut det på hela året. 

En av kvällens höjdpunkter är alltid klockan kvart i tolv. Biblioteket stänger nämligen vid tolv så vid kvart i så ropar de ut i högtalarna att man ska börja packa ihop sina saker. Killen blir alltid så rädd. Han hoppar upp i luften. I förrgår lyckades han till och grymta väldigt väldigt högt.

 Han är fin den där killen. Någon att lita på och jag skulle bli orolig om han en längre period inte skulle vara här. Då hade det kanske hänt honom något. 

Men han är inte en av de hemlösa som brukar komma in och ta sig en lur mot kvällen. Jag skäms lite för jag kan tycka att det kan vara lite obehagligt att komma bredvid en av dem. Jag vet att de inte är berusade eller så för då skulle de inte få komma in. Man kontrolleras rätt så mycket här. 

Men de luktar inte jämt vanilj om jag säger så. 

Jag vågar aldrig flytta mig om det blir så att de sätter sig bredvid mig. För jag vill inte vara oförskämd. Jag kan tänka mig att många rynkar på näsan och går därifrån men jag tycker nog allt att det är lite respektlöst och man ska inte vara respektlös mot dem som allra mest behöver få lite respekt. Så jag brukar få sitta kvar lite extra. Till och med när jag behöver gå på toaletten för jag får för mig att de skulle bli ledsna om jag skulle gå därifrån. Jag tror att jag skulle bli ledsen om någon gick ifrån om jag inte var helt tipp topp.

Så börjar jag tveka och tro att jag kanske inte går på toa för att jag är rädd att de ska sno mina pennor och mitt block. Inte för att jag tror att någon någonsin skulle behöva mitt block. Det är bara nedkluddat och just nu fyllt med kurvor från någon sannolikhetsgrej jag gjorde för ett tag sen. 

Men jag tror inte att det är därför jag inte går på toa men så tänker jag att tänk om de ser att jag sitter och håller mig och struntar i att gå på toa och tror att det är för att jag tror att de ska sno mitt block och så blir jag fundersam. Jag tror att jag skulle bli ledsen om min bordsgranne skulle sitta och hålla sig bara för att han var rädd för att jag skulle sno hans saker om han gick. 

Och så blir allt bara en ond cirkel i mitt huvud. 

Jag är en ond människa. Det är allt jag kan säga. 

Men jag tycker att det är fint att de får komma in, att de får komma förbi kontrollerna. Det är säkert jättemånga ställen de inte får komma in på. Och det är bra att de kan sova här till klockan tolv. Få värma sig lite.

Jag vågar inte ens den där saken som jag så gärna skulle vilja göra. Säga till någon hemlös som tigger att, nähedu, nu sticker vi till MacDonalds och ser till att du får äta dig riktigt mätt. För jag ger inte pengar till folk som tigger för jag vet inte vad pengarna går till. Jag köper Biss som är som Faktum eller Situation Stockholm. Fast jo ibland om mannen ifråga ser ut som ett loppbo och hans hund är söt och go och jättevälvårdad. Då tänker jag att han säkert ger alla pengarna till hunden och så ger jag lite extra för att han ska få något med, killen. 

När jag bodde här för fem år sedan hade jag en äldre man som jag alltid gav pengar till. Han var jättetrevlig och satt precis på vägen till min skola. Jag brukade ge honom upp till två euro men en gång så gav jag honom fem euro och sa att han skulle ta och fixa frisyren. Nästa dag hade han varit hos någon turkfrisör och var jättesnygg. Det var fint tyckte jag. Han hade gele i håret. Men när jag äntligen bestämt mig för att bjuda med honom på mat eller en fika så var han borta. Han hade suttit på samma ställe klockan kvart i åtta på morgonen i ett halvår och så plötsligt en dag så var han borta. 

Jag vill ta med dem och äta för jag har allt som oftast ångest för att sitta ensam och äta. Även på Burger King eller Donken. Och jag vill gärna ha någon att prata med och slippa sitta ensam och vara sorglig. Det är en win win situation. Men jag vågar inte. Det är jäkligt fegt det där.

Testing testing

När vi var små och hade skadat oss eller var sjuka så gjorde pappa karamelltestet. Han gav oss godis och slutade vi gråta av sötsaken så var det ingen vara, vi behövde alltså inte åka i ilfart in till sjukhuset alltså.

Jag kör raptestet nu. Mamma har skickat Losec till mig, för vad jag förstår så är de receptbelagda här och jag orkar inte fråga runt hos doktorer om andra magtabletter som de kan tänkas ha här, om de kan vara ok för hjärtat och så. Losec har jag fått clearade av doktorn hemma nu så Losec it is. De receptfria, inte de starka. Men det verkar som om någon hund eller något har misstagit dem för knark, typ, för de har inte kommit fram än, på en vecka, meh. 

Så då får jag fortsätta med mitt raptest. Frågan är om jag behöver fett, salt och socker. Allra helst vill jag inte behöva något av det, fick nämligen inte på mig mina jättetighta byxor imorse och jag misstänker starkt att det har att göra med min magkur på just fett salt och socker. Jag har precis ätit en kycklingsallad och en massa frukt men känslan av att vara bottenlös är fortfarande där. Så jag rapar, om jag på femte rapen fortfarande är bottenlös så får jag köpa mig en snickers i automaten. Annars så är det ok. 

Nu är jag på tredje och jag är fortfarande bottenlös. Fjärde... Femte... Usch, uppstötning. Fy fan. Okej, Snickers it is. 

Det är fanemej inte klokt det här. Jag har alltså ett hjärtfel. Mitt hjärta har helt enkelt ingen lust ibland. För att motverka detta måste jag hålla mig i form och träna. När jag tränar börjar mitt knä krångla och det låser sig och jag får gå med kryckor i perioder. Försöker jag simma för att i alla fall hålla mig i form, även om det inte direkt får upp flåset som hjärtat behöver. Jag är för bra på det helt enkelt. För att få upp en puls som vid löpning så måste jag simma hela längder under vattnet och det är inte helt idealiskt i storstadssimhallar som är överfyllda med tjocka tanter. - Försöker jag med simningen så får jag öroninflammation direkt. Som ett brev på posten. Och med öroninflammationen så ökas tinnitusen på och blir hundra gånger värre vilket startar en lång, hemsk smärta i form av migrän och så kräks jag. När jag försöker äta nyttigt så kräks jag.

Och börjar jag tänka på skiten så är jag livrädd för att få fel syn på saker och ting. Att min värld ska bli snedvriden. Att jag ska känna mig ful, tjock och äcklig. Att det ska sätta sig i huvudet.

Fan, jag hatar mig. Eller nä, jag hatar alla er som är friska hela tiden. Fan för er. Tänk om det hade varit så enkelt att jag bara kunde ge en av mina krämpor till någon som säger att de minsann inte har varit på sjukhuset sedan de var sju år och hade ont i magen. De som säger att det enda prov de tagit var cellprovet hos gynekologen. För det första kunde de säkert må bra av att bli lite sjuka. Så kanske de blir lite ödmjuka och man skulle slippa skämmas över att man var tvungen att hoppa över saker bara för att man mådde dåligt. Man skulle slippa behöva hitta på ursäkter bara för att man har ont i magen igen. Jag har faktiskt gjort det. För att inte erkänna att det verkar som om jag sedan tre år tillbaka har något sorts konstigt magfel (inte magsår, det har jag kollat, såg kameran röra sig inne i min mage under gastroskopin. Tänkte på Men in Black och att en alienbäbis snart skulle hoppa ut) som verkar vara likadant som det som min mamma har. Ett sug i magen, gaser som tar sig ut även i de mest opassande situationer. Kräkshinkar. När mamma kom hem från jobbet när jag var liten. Fram tills att jag var långt uppe i tonåren faktiskt, så lade hon sig på soffan. Jag fick hämta skurhinken och ge henne ett glas vischyvatten och en skorpa och så fick jag gå och köpa coca cola. För kolsyra är bra. Det får en att rapa, säger mamma, och med raparna kanske man kan undvika att kräkas. Man kanske till och med kan må bra igen. Ett tag framåt i alla fall. Det jag minns mest av vårt postkontor där vi hade fack 512 (när jag var liten var det postfack som gällde. Så fick man gå ut lite och vara social. Inte några jäkla brevlåder nere vid grinden.) var att jag fick gå upp dit och hämta posten när mamma var dålig. Är du här igen, brukade Inger på Posten fråga. Mm, svarade jag, mamma är sjuk, magen du vet. Du får hälsa henne, sade Inger. Varenda gång, ibland veckor i rad så gav jag krya på dig-hälsningar till mamma från Inger och från dem på affären. Det var eftermiddagarna det. På något mirakulöst sätt så fanns det ändå alltid mat på bordet hos oss på kvällen. Jag förstår inte hur det gick till. Bara att föreställa mig korv Stroganoff, Stinas kyckling och fläskkorv med potatismos när jag mår som värst får mig att hulka och hurdla ut kaskader av, tja mest galla, för jag brukar oftast ha kräkts redan innan.

Så, nu, till försäljning.Ett par känsliga öron med tillhörande ljud, tinnitus på fackspråk. En orolig mage. Ett par knän i bättre begagnat skick, en dunk på dem så hoppar de tillbaks vid låsning. Ett hjärta med oregelbundna slag. Renoveringsobjekt. Kan komma att behöva en pace maker någon gång i framtiden. Kom och köp, billigt, billigt.

Nu har jag säkert rapat tio gånger. Fortfarande bottenlös. Snickers, nanananananananana Snickers! En Snickers klarar det som fem bananer inte kan uppnå. Därför.



Knäckt

Jag är inte alls speciellt nöjd med min partner i sökmaskin-projektet som jag har hållit på med i ett år snart. Hela projektet började katastrofalt. Vi var fyra stycken och vi delade upp oss i två grupper. Jag skulle vara med och skriva en lemmatiserare och stemmers för svenska, engelska och såklart tyska. Rättstavningen skulle jag fixa också. Den andra gruppen skulle fixa det som inte hade något med lingvistik att göra egentligen - index och sökning och så var det en kille som speciellt ville göra språkigenkänning i den gruppen också. 

Först så gjorde vi ingenting. Ingen hade någonsin tid. Så gjorde vi ingenting och jag började få panik. Helt plötsligt skulle vi visa upp något och alla hade bara skitit i allt. Den enda gången vi hade träffats var när jag hade ringt och bönat och bett. Så hoppade en kille av i den andra gruppen. Kvar var bara en datatekniker. Han hade redan fixat både index och språkigenkänningen. Jag fixade den tyska stemmingen och den svenska och den engelska. Så hoppade min partner av. Så var vi två. Och ingen av oss hade någon aning av vad den andra hade gjort. Mitt var väl inte så svårt att förstå. Jag skrev en lemmatiserare och en rättstavningsmodul. Och så flyttade han till Frankrike för ett år. Sedan i september har jag försökt att få tag på honom bara för att skriva rapporten. Jag har plitat ihop ett snyggt gui och skrivit världens längsta javadocer till mina relativt enkla moduler. Jag har skrivit färdigt om mina grejjer i rapporten. Och jag skulle jättegärna vilja bli av med det här nu. Jag är less helt enkelt. Väntar på att få audiens och försöker att berätta att han verkligen MÅSTE skriva kommentarer till sina moduler för jag vet inte varifrån algortmerna kommer. Eller så kan han väl berätta för mig all fakta jag behöver så kan väl jag skriva färdigt skiten. För honom skulle det inte ta mer än en timma. Och det är så inihelvete irriterande. Jag ahr även upptäckt att en sak inte funkar i en av hans moduler. Snälla, snälla, sätt dig ner en timme. Jag behöver mina csn-pengar! Jag har andra arbeten jag också. Varför ska jag sitta och vänta på dig hela tiden?

Grejjen är den att jag inte kan lämna in arbetet utan hans moduler. Trots att jag i så fall har gjort det jag har gjort helt ensam så har jag inte skrivit någon sökmaskin. Jag har bara skrivit andra saker. Inte själva indexeringen och sökningen.

Fan för honom. 

Jag hatar honom! Fan, fan, fan.

Boyfriend in da zone

Idag satt iBoy i Landtag (bayerska "riksdagen") när det pratades om flyktingläger. Han startade arbetet  med att ta upp frågan för några månader sedan och nu är det en riktigt het potatis. Tydligen har han varit med i radionyheterna idag och de pratade om hela grejen på nyheterna nu. 

Och tydligen så ljög sig någon csu-tant (superkonservativerna som är vid makten) sig blå i tv när hon sa att csu hade velat stänga läger länge och att det inte hade något med fdp (liberalerna som är i koalition med csu) att göra.

Nu vankar han runt, fram och tillbaka här i lägenheten och säger, was für ne Lügnerin, was für eine Lügnerin för sig själv. Han knappar på sin mobil och ringer folk hit och dit.

He's in the zone.

Hus

Jag har kameran full av bilder på hus och platser. Alla bilderna är från hembyn, vår gata där hemma. Meningen är att jag ska skriva något om det jag minns om de som bott och de som bor i husen. För eftervärlden och för mig.

Problemet är att jag inte kommer ihåg så mycket. Jag jämför mig med mamma som kan rabbla namnen på de senaste fem generationerna som bott i det gula huset på Ringvägen och jag kommer inte ihåg ett namn. Jag minns bilder och sådant som berättats för mig som när jag var fem, sex år någonting och jag klippte av hela pappas dubbel-v med påskliljor som han planterat på slänten framför bersån. Jag gav alla blommorna till Maja och Lennart som bodde mittemot, fick choklad. De tyckte tydligen att det var jättegulligt. Mamma var sådär halvroad. Av någon konstig anledning har det aldrig vuxit upp några fler påskliljor mer på den där slänten. 

Själv kommer jag inte ihåg ett dugg. 

Jag kommer ihåg när jag och en kompis köpte frukt för alla mina sparpengar för att göra fruktsallad till hela min klass eftersom jag skulle missa skolavslutningen i tvåan. Jag skulle åka på kusinens studentavslutning. Han delade flak med hela sitt dansband - Högtryck och fick för mig att alla skulle sakna mig något enormt och att jag skulle ersätta dem med fruktsallad. Frukt för trehundrafemtio kronor var jag och tog ut på banken. Och jag minns när jag hade min lilla tjuvperiod då jag snodde pengar jag hittade lite här och där runtomkring i huset. Till exempel hade mamma och pappa en låda med mynt som de glömt bort i syrummet. Jag tror att de egentligenvar från något lotteri syföreningen haft någon gång och mamma hade skött om, när hon betalade in till banken hade hon väl gjort en överföring på banken från sitt egna konto och behållit kontanterna. Jag köpte ett snickarset och en massa coca cola för pengarna. Jag lärde mig cykla ute på gården en dag. Jag hade svarta stövlar på mig med snörning. Men jag fick inte cykla inne i samhället än. Men när pappa och jag hade åkt fram till huset och han var inne och gjorde mat och jag skulle leka utomhus litegranna så rymde jag. Jag gick ut de tre kilometerna till gården och hämtade cykeln och cyklade hem igen. Den sista kilometern så fastnade en av stövlarnas snören i pedalen på något sätt så jag fick ta av mig den och cykla i bara strumpan på den foten. Men jag fick inte loss stöveln från pedalen så den dunkade i marken varenda tramptag jag tog. Jag var fem år. Lärde mig cykla rätt så sent. Jag lyckades fakstiskt nästla mig förbi pappa som stod uppe vid affären och letade efter mig.

Men alla de här sakerna handlar ju om mig och jag tror inte att jag kommer berätta om alla mina små dumheter för mina barnbarn. 

Inte som mamma, hon kan berätta saker om andra. När hon växte upp som nästintill fattig faderslös flicka på landsbygden hände allhända spännande saker. Det spelades poker en kväll i granngården och någon kille kom in och hotade bonden med kniv. Mamma har inte varit så rädd i hela sitt liv. Mormor var sjuk när mamma gick i gymnasiet och morbror och hon fick åka på krokiga vägar först till sjukhuset och sedan till Orrefors till någon släkting för att få fira jul. Men när de kom dit hade de redan ätit och ingen erbjöd dem någon mat.

Men jag har glömt bort och jag skyller allt på tv, datorer och musik och böcker. Hela min vardag är så fylld av ettor och nollor och bilder och toner och den har varit så sedan jag var elva ungefär och mina hjärtproblem började dyka upp. Då fick jag stanna inne hela dagarna för att jag var så trött och sjuk hela tiden så jag hade inte så mycket annat än göra än att spela flipper på datorn, kolla på tv-serier på fyran och läsa böcker. Alltid med mig musiken kom senare när bärbara cd-spelare och sen när mp3-spelaren kom. Och mina minnen försvinner. De bleknar. Har de inte något direkt med mig att göra så kommer de till slut försvinna. Drunkna i bruset i min hjärna.  Och så är det ju det där att det faktiskt inte hänt några så pass omvälvande saker i mitt liv. Jodå, jag kan berätta om datorer och internets intåg och hur jag kan ha fyra! tecken i mitt hotmail-lösenord. Att altavista var den stora sökmotorn när jag var liten. Men den hade konkurrens av yahoo, webcrawler och Lycos. Google var inget vi pratade om på några datalektioner i skolan. Jag kan berätta om att jag läste om både Estonia-katastrofen och Dianas död på text-tv och tvillingtornen, Anna Lindhs död. Att man kunde åka smalspåret till Linköping från Åseda och att det fanns två affärer i mitt lilla samhälle på min tid.

Men mamma kan berätta om när de fick elektricitet. Hur bilarna har utvecklats. Hur mormor tog körkort när hon var fyrtiosex, tror jag det var. Hur de åkte till någon långt bort för att få kolla på tv och hur min gudfars pappa trädde en nylonstrumpa över tv:n för att få färg-tv.

Hon minns allt, min mamma och jag skulle gärna vilja kunna det med. Så nu ska jag skriva en liten bok. Jag ska klistra upp mina bilder från gatorna i bygden och skriva två sidor om varje. Jag ska skriva att Arne på Alphyddan alltid köpte kronblom när man sålde jultidningar. Och det passade, Arne hade inte så mycket hår på huvudet i alla fall. Och jag har för mig att Arne och Ulla hade en kökssoffa. Och Sivert köpte alltid knasen. Evald har alla när var hur hemma för varenda år beställde han en ny för året som varit. Evald hälsade aldrig. Han var ju lärare och hade haft alla i hela orten i skolan. Alla hälsade och han blev less på att hälsa tillbaka. Mamma var i hans första klass och jag i hans sista. Där ser man.

Det blir mitt lilla projekt. Men jag måste göra det snart annars kommer fler saker försvinna och då kommer jag aldrig ha något att berätta för mina barn eller mina barnbarn. 

Inte som mammas. De som sitter kvar sextio år senare. Hon kan berätta allt ifrån hur hennes pappa fick ligga kvar i stora rummet på gården efter hans död. För det var så man gjorde då. Men mamma ska också få en bok med tomma sidor i julklapp. Så att hon kan berätta allt hon minns och mina barnbarn kan få läsa det också. Om man nu kan läsa skrivstil i framtiden. Det återstår att se.

Om jag kunde länka...

...så skulle jag länka till Jon Stewart-inslaget om Sverige - the Stockholm Syndrome. 

Det är jätte, jätte, jätteroligt.

Men ni vet hur google funkar va?

Våren i München

Jag kan ju upplysa er om att det är lite annorlunda här nere. Jag var ju hemma i påskas och var lyckligast av alla lyckliga när jag kunde ta av mig och grejja ladugårdsgrejjer i t-shirt. Men så landade jag här. Möttes av linnen och shorts och kortkorta jeanskjolar på flygplatsen.

Idag var det nästan för varmt för att springa klockan halv tio på morgonen. 

Spirean och syrénerna blommar och häggen har nästan blommat över. Maskrosorna är gula, hälften av dem i alla fall, resten är vitgråa små dunbollar som snart kommer flyga iväg i små bitar. 

Så, tja, det är väl typ mitten av maj här nu, Sverige-tid alltså, hmm...

Ska väl inte hålla på och snacka så mycket. Kompisen hänger ju i Australien och är en bränd liten kräfta. Så varmt har vi det inte här. Men nästan. Hon har försvunnit från facebook, den där kompisen, jag visste inte om det, helt plötsligt så var hon bara inte där längre. Kanske hatar mig och har tagit bort mig. Fast det tror jag inte, jag som är så söt.

Fast ändå känner jag mig lite snuvad på våren. Jag lämnade München när det fortfarande var kallt och jag fick ha på mig mössa när jag var ute och sprang och kom hit och det är försommar.

Och snuvig... jag är så inihelvete snuvig. Är det pollen eller vårförkylning? Någon som vet?

Kompisarna


Här är mina kompisar. När jag inte har något att göra så finner jag ibland mig själv lekandes med dem. Brumma med bilen, hesa rösten med Marge och göra suganapp-ljud med Maggie. Låta som en
kvittrande giraff med giraffen. Apan är iBoys så den får jag inte peta på. Den är nämligen en voodoodocka (hur många o:n är det egentligen i det där ordet?). Delar man den på mitten där man kan dela den så att man har benen i en hand och överkroppen i en annan så får iBoy ont i ryggen. Är apan däremot hel så mår han bra. Detta är helt sant, när grabben hade diskbråck - då låg benen under sängen och överkroppen stod på bokhyllan. Har jag absolut inget att göra så brukar jag testa om det röda, konstiga monstret egentligen är ett suddgummi. Det är det inte. Fast det glömmer jag bort gång efter annan. Kycklingarna är vakter och ser till att kompisarna inte smiter.

Alla kommer såklart från kinderägg. När iBoy ska vara romantisk så ger han mig antingen tulpaner eller ett kinderägg. På alla hjärtans dag får jag både. Då är det party.


(Blurry pixel style-kompisar)

Det är lugnt

Det gör bara ont i revbenet när jag andas.

Det bränner!

Jag har ont i ryggen som fanken. Börjar tro att jag kanske har fått en spricka i ett revben. Hur kan jag ha fått en spricka i ett revben? Ingen aning.

Har inte varit full på sista tiden. Vad jag vet i alla fall.

Only hurts when I laugh.

Och när jag nyser och när jag hostar och när jag vrider mig och när jag kastar kast med liten boll och när jag sitter och när jag står och när jag går och jättemycket när jag ligger.

Nästan jämt alltså.

Nu har jag på liniment. Starkt shit. Om det är en muskelknuta som gör ont så kommer den gå bort nu.

Annars kanske det är ett revben. Vad gör jag då?

Lindar in mig i toapapper och låtsas att jag hade csn-bidrag och att jag därmed hade rätt till att använda mitt försäkringskassankort och gå till doktorn och låta mig bandageras?

Nu bränner det i alla fall. Först så isade det. Nu bränner det.

Varning

När jag var hemma i Sverige tittade jag som vanligt in på biblioteket och lånade mig lite deckare.

Bättre än Stieg Larsson. stod det på en bok, typ. Inte direkt citerat.

Jag har inte läst någon av Sieg Larsson-böckerna. Tycker inte om svenska deckare där namnsättningen är orealistisk. Att en tjej under femtio ska heta Lisbeth tycker jag är rätt så otroligt. Jag har i alla fall inte träffat någon.

Så jag skiter i Stieg Larsson.

Det här var Mons Kallentoft, Sommardöden hette boken.

Och herregud vilket bottennapp. Killen verkar ha fått för sig att han är James Joyce. Han tror att språket är något att leka med. Det är det inte. Inte när man skriver en bok. Jag är lös och ledig med mitt språk här i bloggen. Men skulle jag få för mig att publicera något, försöka övertyga folk om att det är bra det jag skriver, då skulle jag tro mig komma undan med att frekvent hoppa över predikat i mina meningarinte heller konjunktioner. Jag skulle få någon att korrigera mina kommafel. Jag kan nämligen inte sätta komma och punkt, är värdelös på det.

Men den här killen verkar ha sett det som sin konstnärliga frihet att skita i allt det här. Och det gör att texten ser ut som tanketext, sådär som det är helt okej att skriva om man gestaltar ett förlopp där allt är väldigt dramatiskt, eller något ska ske snabbt. Kanske kan ett helt kapitel vara skrivet på detta sätt. Men inte en hel bok, speciellt inte en deckare. Då är boken skit, för speciellt deckare ska vara avslappnande att läsa, spännande, de ska suga in en och man ska sitta där och fundera på vem som kan vara mördaren. Man ska inte vara stressad över att huvudpersonen väljer en beige kjol, bara för att beskrivningen är skriven så korkat. Sedan så är huvudpersonen en kvinna. För att skriva om en kvinna OCH försöka skriva i någorlunda snabb, tankestil så går det inte att skicka in mansgristankar som att en ung tjejs topp spänner över hennes nyvakna bröst. Ingen kvinna tänker så, och trots att boken inte är skriven i jag-form, utifrån huvudpersonen så får man ändå en uppfattning av att det är huvudpersonens betraktelser.

Och så är alla så jävla kåta hela tiden. Helt ärligt, inte fan är väl alla kåta jämt. Inte ens i Linköping.

Nu till nästa varning. Pepparkakshuset av Carin Gerhardsson.Helt idiotiskt ologisk. Korkat. En onödigt brutal våldtäktsscen som slutar med att en person sprättar upp någon med en kniv. Mordbeskrivningar. Allt skrivet i han-form. Han, han, han.

Mördaren är en hon, dock, i slutet av boken. Ingen han. En han är misstänkt, men han gjorde aldrig något. Men det indikeras inte ens att han drömde om att mörda alla de där människorna, därav våldsbeskrivningarna, utam det finns ingen förklaring alls. Deckare ska förklara allt mot slutet. Annars är det inget kul. Annars är det bara dumt och fånigt.

Helt korkad bok. Otroligt dum och konstig. Jag och storasyster har bråkat en hel del om den här boken över påske. Tydligen tycker hon att den är jättebra. Och jag förstår inte. Förstår inte. Vi skrek och sa nästan dumma saker till varandra. Dumt gjort, är ju bara en bok. En dum bok, men bara en bok. Men herregud sluta försvara den människa!

I Göteborg, på väg till Landvetter köpte jag Marian Keyes nya bok this charming man. Tjockisbok på åttahundra sidor, på engelska. Det är alltid skönt att läsa tjejböcker på resor, trots att jag skämt lite och försöker gömma bort omslaget.

Och så blev jag skitförbannad. Första hundra sidorna är skrivna i samma stil som Kallentofts. Missade konjunktioner, predikat som ramlat bort. Bättre story än Kallentofts dock, trodde man inte. Men sedan så bytta boken karaktär och även stilen. Det visade sig att Keyes hade använt stilen på ett smart sätt. Tänka sig, hon hade använt det som ett dramaturgiskt grepp.

Tänk om han deckarkillen hade kunnat fatta det med.

En annan överraskning var att personerna i Keyes-boken var mindre kåta än i deckaren också. Och de brukar vara så jäkla kåta i tjejböcker. Och ledsna.

Påskens böcker:

+Arne Dahl - de största vatten (alla Arne Dahl-böcker är bra)
+Marian Keyes - this charming man

-Mons Kallentoft - sommardöden
-Carin Gerhardsson - pepparkakshuset

Dessa pojkar

Was ist dies'? frågar pojkvännen när han redan smetat apelsinmarmelad på mackan. Marmelade?

Apelsinmarmelad, svarar jag, du hatar det. Har sagt att du hatat det alla femton gånger du har provat. Varenda gång jag handlar en ny burk så ska han smeta det på mackan och smaka. Marmelade? frågar han gång efter annan.

Ok, svarar han och tar ett stort bett av rostemackan.

Sedan så springer han till köket, svär och har sig, spottar och fräser, kastar in ord på polska och lite arabiska - sharmutta!

Told you so, säger jag lugnt.

Om någon månad igen kommer han stå där i köket.

Marmelade?

Hmm

Hur tänkte jag här?

Jag har en massa stekt kyckling på avsvalning i en panna i köket. Men ingen sallad. Inga tomter, ingen gurka.

Mmm, kycklingsllad med... kyckling. Bara kyckling.

Ska jobba hela dagen idag. Blir lunch.

Bayersk april = svensk sommar

Vi har sovit med balkongdörren öppen, täckena urtagna ur påslakanen. Det är varmt nu. Så införgjordat. Igår gick jag hem från biblioteket klockan halv elva - i t-shirt.

Vår på landet

Ni som tror att jag bara har latat mig när jag har varit hemma hos mor och far ska nu få se.


Jag har jagat ner den där lilla baggen som alltid skulle stå i maten trehundra gånger.

Och så matade jag Gregorlammet här.

Och så var det ju det här också. Tolv kubikmeter skit att köra ut. Jag hann en sisådär tolv kubikdecimeter innan jag var tvungen att sätta in Lucaslammet i boxen.

Ett fyrtiotal sådana här blev det i alla fall.

Och så kollade jag på vitsippor.


Och så har jag påtat i trädgården.

Och hängt med den här katten...

...och den här men hon ville inte vara med på bild.


Jag hittade ett nytt tussilagoställe.

Jag fick ta en liten tur på Stjärnahästen efter att storasyster hade ridit henne alldeles svettig. Notera mina snygga arbetskläder.

Jag kollade på när myrorna var ute och jobbade.

I Kattabacken fanns det som vanligt massa blåsippor. Vid elljusspåret ännu fler men jag hade inte med mig kameran när jag var ute och sprang.

Är man ute i hagen kan man ibland stöta på får.

Och är man i Äskebäck är det såklart inte övanligt att man stöter på Äskebäcken.

Här är meddelanden som fåren har gjort till sina kompisaliensfår.

Här är källaren som var till huset där min morfar växte upp. Han hade elva syskon och de bodde i ett pyttelitet hus. Men nu finns bara murstocken kvar. Och källaren.

Det här lilla lammet hittade jag ute i hagen när jag var ute och programmerade. Det fick aldrig något namn för det var så svagt.

Mamman tyckte jättemycket om sitt lilla lamm. Men det ville inte äta, varken från mamman eller när vi nappade det.
Imorse låg det dött i ladugården.

Det här är Lucas. Hon tycker inte att det är sådär jätteroligt att vara med på bild. Hon tycker att det är mycket roligare att äta på min krage.Pricken på nosen är en fårlus. Jag dödade den ninjastyle sen. Plockade bort den och scwoshade den.

Såhär hungrigt var Lucaslammet.

Lucas tycker om att ligga och mysa i solen.

Här är Lisa och Stefan, de busarna.

Sofie

Skånehenrik och en av hans homies.

Bobo och ett lamm.

Zella och hennes lilla. Zella behöer klippa sig och skaffa ett jobb. Det går ju inte att springa runt och bräka hela dagarna.

Gregor!


Saker jag har ätit idag

Saker jag har ätit idag för att få bort det konstiga, magkatarraktiga suget i magen: 

*Tre dubbla rågtubenmackor med massa räkost emellan.
*En kokosboll på tåget.
*En till dubbel rågtubenmacka med räkost emellan som jag hade med mig som matsäck.
*En parisebulle på Nisseterminalen.
*En kabanoss med bröd och en vanlig korv med bröd på pressbyrån på Landvetter.
*En halvstor grillchipspåse.
*Dumle, många dumle.
*Ingen macka på flyget - de brukar inte vara helt hundra goda och allt jag kan äta när jag är sådär konstig måste kännas gott just i stunden men jag åt lite fler dumlekolor.
*Crispy Chicken meny på BK på FJS i München.
*Salta pastiller och lättdryck hemma i sängen.

Nu har det börjat lossna. Saker trycks ut ur systemet. Roligt nog åt rätt håll, så jag kräks inte i alla fall.

Så.

Nu vet ni det.

Jag börjar känna mig som Hanna Fridén. 

Fast jag var säkert först.

lakrits och vinbär

Ni som brukar följa min blogg känner säkert till mina lite oortodoxa metoder för att kurera min mage.

Det gäller att plåga den tills den ger upp, tills den fiser och bajsar och kräks ut det onda.

Idag har jag hittat en ny metod. Något jag kommer fortsätta med även när jag inte har ont i magen, Otroligt gott är det och det går till på följande sätt: 

Man tar en salt pingvinpastill, en sådan där man köper i en burk i tax freen och så har man ett glas med svartvinbärslättdryck. Man suger lite lätt på en pastill så att man får upp ett härligt svart och salt slem i munnen. Så sköljer man ner det med lättdrycken.

Prova, det är himmelskt!

Hemma igen

Efter att ha varit hemma i Sverige ett tag är jag hemma i München igen. Bilder på lamm och blommor och mig i snickarbyxor kommer så småningom.

Nu ligger jag här kaputt i magen och fiser. Det är något konstigt med min mage och jag måste gå till doktorn med det någon gång. Mamma tycker jag ska snaska losec när det är såhär, de är tydligen receptfria nu för tiden, men jag vill inte sätta i mig en massa mediciner innan jag har varit hos doktorn.

Om ni ursäktar mig lite nu så ska jag gå och kräkas lite.

tata

Update

Det finns egentligen inte så mycket att berätta. Jag har inte haft hand om djuren så mycket sedan pappa kom hem. Lucas är piggare och benet ser ut att må lite bättre. Jag plockade tre löss från hennes nos i morse. Sofie och hennes kompisar, bland annat Lisa och Stefan har fått komma till en mycket, mycket större box. Zella vill inte lyssna på mig längre. Hon vill bara ha mat. Skånehenrik har tydligen inte försökt sig på några tricks på länge. Gregor är tjock. Bobo tar fortfarande hand om Sofie.

Igår föddes däremot en ny liten en ute i hagen. Pappa fick inte tag på den igår och hittade inte lammet och mamman idag heller. När jag var ute och fotograferade ute i ängen idag efter en liten kort ridtur hörde jag ett hjärtskärande skrik från där det är lite sankt. Jag trodde att det var ett får som gått ner sig i våtmarken. Men det var det lilla lammet och dess mamma. Liten var jätteklen. Efter många om och men lyckades vi få in både mamma och lamm i en kätte och fått i lite nödmat i magen på den lilla. 

Usch då. Hoppas den blir bra.

Fårlöss

Löss är ena äckliga kräk. I Ryssland hade vi vägglöss i väggarna men här hemma har det alltid varit fårlusen som har regerat. Ett förvuxet litet kryp med biceps som Magnus Samuelsson. 

Huga.

Ni kanske tror att de är små eller något men det kan jag snabbt dementera. Som en kattfästing ungefär. Fast mycket större huvud och ben. De är skitläskiga! och så gör det så förbannat ont när de bits!

Fårlus.

Som tur är så sitter de inte kvar på oss människor men bitas kan de göra.

Seat vill ju också vara med!




Rik

Pappa gav mig 2000 kronor OCH hans kort och en liten lapp där koden till kortet stod.

Meningen är att jag ska betala tandläkaren med det efter att han har lagat mitt hål.

Sucker!

Stupid programmering

Jag vet att det här kan göras mycket bättre. 

Men jag kan inte tänka.

Någon tog ut min hjärna medan jag sov och delade upp den i legobitar ocg byggde ihop den igen. Men fel. Helt tokigt blev det. 

Ojojoj, vad han skrattade. Vad roligt det såg ut.

Sedan så satte han tillbaks den igen.

Och nu vet inga hjärnceller och impulser vart de ska någonstans. Inga kartor stämmer längre. Snart kommer de börja känna sig deprimerade för att inget fungerar som det ska. Och så kommer de börja supa och den tiden de kunnat använda till att rita nya kartor, hitta nybyggda små skrymslen och utforska, kommer de ligga gurglande och chipsätande på soffan framför tv:n. 

Under tiden kommer jag bara bli mer och mer korkad. Och sitta här och gapa framför Eclipse.

Damn you rebuidling brain-person!

Update

Idag har jag bara haft morgonpasset. Pappa kom hem inatt och kunde ta lunchen och nu också kvällen. Allt är lugnt ute i lagården förrutom Lisa och Stefan som har en mamma som är helt tokig så varenda gång man ska in till dem så ska hon spränga sig ut. Det går väl. Ett får är rätt så lätt att fånga in men när man väl har fått in tackjäkeln så är Stefan och Lisa-lammen ute och springer ute i gångarna i lagården och de är inte så lätta att fånga kan jag säga. Mamman blir ju såklart också helt tokig av att hennes ungar är ute och springer så hon försöker tvinga sig ut hela tiden hon igen. 

Snart ska Lisa och Stefan och även Skånehenrik få komma ut i hagen och få springa fritt överallt och så kan de ställa till bekymmer för träden och gräset istället för stackers mig.

Lucas mår ok. Hennes ben gör fortfarande ont men hon verkar ha tagit sig bra i den nya kätten. Pappa kände inte igen henne nu när han kom hem för hon hade blivit dubbelt så stor nu under veckan.

Gregor är pigg som tusan och ska väl så småningom också få komma ut i hagen. 

Sofie är större än sina låtsassyskon. Fanken vad det där lilla lammet måste sno tutte från de andra. Way to go girl!

Zella råkade föräta sig på kraftfoder när hon kom över en hink som jag hade ställt lite slarvigt. Hon har ont i magen och rapar en massa.


Update

Nu mår Lucas lite bättre i benet. Har nog varit bra för henne att få vara i en helt egen kätte med bara sin mamma. Ibland kan det nämligen gå vilt till i kättarna. När ett lamm försöker äta hos någon som inte är deras mamma så är det inte ovanligt att den tackan sticker in nosen under magen på lammet och slungar iväg det. Jag tror det är något sådant som har hänt med Lucas.

Update

EXTRA EXTRA 

Stoppa Pressarna!

Lucas har skadat benet! 

Hon och hennes mamma som jag nuförtiden kallar för Lucas mamma har därför fått flytta till en annan kätte som jag håller på att tömma på bajs och hö och sånt. Den verkar inte ha blivit tömd ordentligt på en sisådär fem år så vi får se om jag klarar av det. Jag beräknar det till mellan tolv och femton kubik skit som ska ut. Självklart så vågar inte jag starta traktorn själv för startmotorn funkar inte så jag kör med skottkärra, det är kul det med. I den nya kätten kan de vara ifred och så är de coola och lite över alla andra fåren. De är herrar på täppan kan man säga.

Har inte Lucas blivit bra i övermorgon så får hon inte heta Lucas längre. Då måste jag gå över till tjejen eller lilllammet. Eller Nappelina som ju alla nappelammtjejer heter annars så blir det konstigt och übersorgligt om hon skulle bli svag och dålig av det här.

Viktigt meddelande till dagens ungdom

Ni har det så jävla bra. Här har jag dukat upp ett bord med det man fick äta när jag var liten.

Man var så fattig att man satsade allt på servisen, för att ha något att visa upp liksom. Se här, jag hade till och med två set. Ett picknik-set (det gula) vars termos fattas, jag ska upp till min gamla lekstuga utan fönster och hämta den lite senare idag och ett blått set med vackra frukter på.
Jag antar att ni har läst om barkbröd som man åt under hungernöderna. Det gjorde man när jag var liten också. Man bakade det på sågspåsmjöl som jag lät stå kvar uppe i lekstugan. Hårt och jäkligt och dåligt för tänderna var det.
Lätt att skära var det i alla fall.
Kolla in den fina utsmyckningen på den rosa korgen. Show off, tyckte mina kompisar. Men så åt jag barkbröd också. Det hrär har hängt med mig till dagens studenttid - tjackar mac och käkar nudlar fem månader efter det.
Om man fick tag på något annat än bara bröd med bröd var det rätt så vanligt att maten var defekt. Det här ägget har till exempel drabbats av den så kallade fläcksjukan. Men det var bara att tacka och ta emot och äta i tystnad.
Ibland, till bröllop och dop och begravningar och sånt så kunde man slå på stort. Men det var ändå aldrig bra, maten var hård och seg och smaklös och färglös och genmanipulerad och plastig.
Tidens tand har varit hård mot dekoren. Men det är väl det som är patina, eller?

Och så kör vi en gif på det.

Premiär!

Årets första fästing har plockats från min höft.

Lite borrelia såhär en söndagseftermiddag har väl aldrig varit fel.

På tv 4 just nu

Fanken, jag trodde att det skulle vara tecknat nu. Kiss the girl sjunget av en kräfta eller hummer eller vad han är och en tjock. färgglad fisk som kallas Blunder. 

Istället är det ett helt vanlig fula, feta barn-program. Om en tjej vars ben är ihopvuxna som en sjöjungfru. 

Fan.

Och nu är jag fast också.

Måste kolla på skiten.

Måste.

Måste.

Gaaaah!

Update

Gregor åt bara (!) en flaska. 

Lucas däremot var jättehungrig och gnydde lite förebrående åt mig för att jag kom med frukost först klockan tolv, han åt runt tre deciliter mat (en flaska är 2,5) och så såg jag att Lucas satte sig ner när han kissade vilket betyder att han egentligen är en tjej. 

Sofie var som vanligt inte hungrig och Lisa och Stefan lyckades knyta upp en dubbelknut på mammas stövlar, det tyckte jag bör uppmärksammas. 

Skånehenrik smet ut ur kätten men så kom han på att han var långt bort från sin mamma och så började han skrika och hittade inte tillbaka. Han var så nervig att han inte ville stanna och bli lyft över i kätten igen.

Så jag gick in till Zella och suckade och klagade och sa att jag tyckte att det var jobbigt med smålamm som håller på att bli stora och för snabba för gamla fåraherdar som jag.



Fårlåt

Får skriker och skriker, bräker och bäar och pruttar. 

Fram tills jag börjar sjunga himlen är oskyldigt blå av Ted Gärdestad för dem. 

Då blir de tysta, lyssnar i andakt.

Det är en fin stund som vi har varenda gång shufflen kommer på den låten.

Mina kompisar

I brist på mänskliga kompisar här ute i vildmarken har jag uppmärksammat vissa egenskaper hos lammen som jag tar hand om ute på gården och döpt dem efter den de liknar. På det sättet blir det en fin, familjär atmosfär ute i ladugården.

Gregor: det största nappelammet, han skriker för att han vill ha mat och han äter, och äter, och äter, och äter sen så är han lite hungrig men då får han inget mer för då skulle han få ont i magen.

Lucas: det lite mindre nappelammet som är vitt och har lite sammetskrull uppe på huvudet. Lucas är väldigt tystlåten och säger inte till att han är hungrig. För Lucas har faktiskt en mamma, hans mamma har bara ingen mjölk. Men han tycker att det är väldigt mysigt att få en varm och skön kram och så vispar han på svansen när man klappar honom på magen.

Sofie: En liten svart tjej som egentligen inte har någon mamma men helt sonika har skaffat sig en surrogatmamma. Hon är aldrig hungrig när man vill nappa henne för hon har redan käkat så mycket innan. Jag vet inte varför hon heter Sofie, hon är lite försiktig, skriker inte jättemycket och är väldigt självständig men älskar när man kommer in och pratar med henne och speciellt när man ger henne en kram.

Lisa och Stefan: Två bråkstakar som bor inne hos Sofie. De älskar skosnören och när man kommer in dit lite och pratar med Sofie så knyter de alltid upp snörena på skorna så att man snubblar sen när man ska ut.

Skånehenrik: En vit kille inne i andra kätten som bräker så roligt. Han är väldigt smart och vill alltid försöka lura sig ut på allehanda sätt.

Bobo: Tackan som tagit till sig Sofie. Hon är så lugn och mysig. Och snäll. Nummer 124 är ett annat namn, om jag inte minns fel.

Zella: En tacka som bor inne i kätten där Lucas bor. Hon kollar på en som om hon vill veta ens innersta hemligheter. Lite läskigt är det.

Matthias: Matthias är uppkallad efter min granne i Tyskland. Han är inte så smart men har en jäkla massa spring i benen. Det roligaste är när han har kommit bort från sin mamma, hon är på ena sidan vägen och han på andra och han lyckas inte lista ut att han ska gå runt huset för att komma till mamma så han springer och springer, fram och tillbaka och han bäar och mamman bäar och allt är fullkomligt kaos. Tills jag lyckas fånga honom och kan lyfta över honom till mamman så är han nöjd fem minuter och så får han spring i benen igen och springer över till andra sidan av vägen och så börjar allt om igen.

And the Winner is...

Wildkids!!

Ok, jag vet att det var final och sådär så det kanske var lite orättvist mot Robinson. Men visst var det helt lysande spännande på slutet där. Axel, lillkillen i björnarna kämpade och tårarna rann och hade så ont, så ont. Och killen i lejonen (som jag egentligen hejade på för Angus var ju med där), han hängde där och såg kolugn ut, inte en svettdroppe. Och Axel grät men kämpade på och jag trodde att det hela var över för björnarna för han såg verkligen helt slut ut, Axel.

Men så försökte lejonenkillen att byta grepp och... splash. Jag skrek nästan rakt ut av spänning. Björnarna hade vunnit! och de får åka till Afrika. Inte ett dugg tack vare de andra i laget som aldrig har varit speciellt sympatiska. Finns det någon överhuvudtaget som går på Astrids överpräktiga mask? Men Axel, Axel, vilken kille! Visst, jag ska gifta mig med Angus när jag blir stor men jag kan gärna ha Axel vid sidan om.

Robinson var väl också spännande. Det var rätt så kul att se tjejen klamra sig fat vid killens ben i brottningen och mannen med alla musklerna bli så besviken när han och killen som man skulle äta först om man hamnade på en öde ö förlorade pristävlingen. Han hävdade att det andra laget var snabbare i vattnet för att de var så långa. Paddlar man snabbare för att man är lång? Det tyckte jag var kul.

Kvällens kamp

Ikväll är det dags! Jag har satt mig ner i soffan och satt på tv:n. För första gången har jag möjlighet att vara domare i den riktiga kampen - Wild Kids vs. Robinson.

Jag tror att Wild Kids vinner.

Skitspotify

Jaha, nu har man Spotify också. Schweutsch heter jag där med. 

Tänkte kolla om det var nåt att ha...

Men det var det ju inte. 

De hade inte den här versionen. 



Jag vet att det här finns på skiva. Vi har det på skiva här hemma i någon vrå. Brorsan köpte den i Barcelona för en sisådär 15 år sedan. När jag var liten tyckte jag att det här var det bästa någonsin och sedan dess älskar jag Stipes röst över allt annat, bababababababababaa. Men nu är skivan sönderrepad och jag har försökt att få tag på spåret sedan Napstertiden.

Fan!