Fint



Man kan allt säga vad man vill om den tyska accenten i blow him back into my arms men jag tycker bara det är fint. Och ein elefant für dich får mig bara att tänka på moster och morbror.

Dagens låt

Dagens låt är keine angst mehr med Wir sind Helden, värsta midi-pianot.


Dagens Marion

Jag har absolut inga problem med att meddela mina nära och kära min egen förträfflighet. Det händer sådär lite då och då att olika vänner och släktingar får ett email med ett ovanligt bra foto på mig med texten håll med om att du har världens snyggaste polare/syster/kusin/syssling osv...

bajsskoj

Strip

Jag råkade skratta till lite sådär nördigt till den här strippen. Sådär så man skrattar ut lite och så skrattar man inåt. För jag måste va' sjuk, sjuk, sjuk, sjuk

Bara jag?

Är det bara jag som stör mig något så otroligt på det där nya, att man måste verifiera att man kan läsa en hög med tecken innan man kan lämna sin kommentar...

Puckogrej.

En utmaning

Jag har skaffat mig själv en liten utmaning. Jag måste ju gå ner i vikt. Så jag ska träna fem timmar per vecka och för varje vecka jag lyckas hålla det ger jag mig själv en svamp och så får jag en svamp för varje kilo jag går ner. Och går jag upp ett kilo igen får jag ta bort en svamp.


Det har jag bestämt.

Veckans kanske lite dumma fråga

Heter det åkgräsklippare eller åkergräsklippare?

Tydligen heter det åkgräsklippare, något jag fick reda på under spaghetti och köttfärssås-middag med moster och mamma igår. Tydligen heter det åkgräsklippare just för att man åker på den och inte åkergräsklippare för att man klipper gräsmattor stora som åkrar med den.

Tydligen så har jag haft fel hela tiden, hela fucking 15 åren som jag har frågat pappa om vi inte kan köpa en sån där fin åkergräsklippare, en sån där som grannen Erik hade, sådär så att bröderna och sen jag hade sluppit putta den vanliga gräsklipparen framför oss.

Dagens låt

Dagens körabil-låt är Sahara Hotnights visit to vienna.

ssssch, säg inget till mamma

Det är konstigt det där, efter att ha kört fullkomligt exemplariskt de senaste dagarna med mamma i bilen, körde jag nu ensam.

Jag har alltså inte kört mer än nittio på nittioväg i ett par dag. Och så fort mamma är ur bilen drar jag iväg i hastigheter som är närmare 120 än 90 där det lägre är den tillåtna hastigheten. Jag stannar vid grön och kommer på vad jag har gjort precis när det slår om till gult och då kör jag. Jag talar i mobilen medan jag kör ute i Kristineberg och då gör jag samma sak igen, stannar vid grönt. Och så på hemvägen från Oskarshamn, då kör jag förbi en traktor, precis innan en kurva och över heldraget.

Tokigt, eller hur.

Hmmm... -mamma!

"Mamma! gå var du vill i huset bara du håller dig borta från köket"

Så skallade min stämma igår när vi precis kommit hem från Barsebäck och Löddeköpinge och pit-stop hos morbror och moster. För visst var det så att pappa inte hade kunnat vara ensam några dagar utan att hitta på något sånt där sattyg som man ju inte riktigt kan vara arg på honom för. Jag hade gått in i huset först med mina väskor, och vandrat in i köket som man ju gör lite då och då i ett hem, och såklart mötts av en lite unken doft, och fullt med tidningspapper över hela den som lite smalare lagamatdelen. Jag förstod först inte vad som var på gång, hade taket läckt? gardinerna var täckte med tidningspapper, disken i diskhon var täckt med tidningspapper, golvet var helt täckt, den rena disken i diskstället var täckt, kaffekokaren var täckt och lampan i taket var borta.

Såklart hade pappa hittat billig färg på Karlssons i Högsby och fått för sig att måla taket. Helt utan att ta bort gardinerna, disken i diskhon, mattan på golvet, den rena disken i diskstället och kaffekokaren men minsann hade han tagit bort lampan i taket.

Den unkna doften kom från disken från i söndags som pappa helt sonika hade struntat i att diska och det hade ju varit så smidigt att bara lägga tidningar över den, då syntes den ju inte och kunde därmed inte påminna honom om att den ville bli förflyttad från diskhon till diskstället, diskstället som ju inte heller syntes eftersom pappa täckt det med tidningar också. Han är inte dum han, min pappa.

Idag ska vi till högsby och välja färg till väggarna, jippie. Sen åker pappa till Jönköping ikväll och vidare till storebrors födelsedag i Kungsbacka därefter så helgen kommer nog gå i tidningspapprets tecken.


i nöd och lust

Jag har slutat bli förtvivlad när jag ser min morbror nu, jag har ju varit hos honom tre gånger nu på senaste tiden och har väl på ett sätt börjat vänja mig. Men det dyker alltid upp något nytt. Som nu, igår. Morbror är 69 år gammal, det är inte så gammalt. För två månader sedan var han i å för sig inte så pigg men han var uppe och rännde. Allt sedan sjukdomen slog till ordentligt nu för ett tag sedan har han varit fullkomligt sängbunden. Men att vara sängbunden ger i alla fall alltid ett hopp, ett hopp om att man kanske kan ställa sig upp igen någon gång. Så han har velat gå på toa ibland när han kännt sig lite piggare, det kan han inte, det ordnas på annat sätt. Och han har varit på väg upp ur sängen ibland, men det har ju inte gått. Han har bara legat där. Och han var så ledsen över att ha missat midsommarfirande med svärmor och svägerskan och svägerskans dotter och hennes son. För han fick ju ligga i sovrummet då medan de åt sill i köket. Det gick inte direkt att ordna på något annat sätt. Nu tänkte moster att nu ska han få komma upp och hon såg till så att de kom med en rullstol till morbror igår. Och han kom i den och så insåg han att han nu är rullstolsbunden och inte kommer komma upp på fötterna igen och att han inte orkar ta sig till rullstolen ens utan då måste han ha hjälp. Och när han insåg att det var så illa orkade han inte hålla tillbaka tårarna och då klarade inte jag det heller. Det är konstigt det där, vad andras tårar gör med en.

I bilen hem funderade jag på det där, hur vackert det egentligen är - i nöd och lust, in sickness and in health, att man lovar varandra att genomlida det som behövs genomlidas tillsammans. Morbror frågar efter moster, hon är hans trygghet, är hon ute och handlar i en tjugo minuter och vi är där så frågar han efter henne gång på gång och han spetsar öronen efter bildörrar som slår för om ifall det skulle kunna vara hon som kommer hem igen. Och att hon kommer tillbaka och att hon stannar, att det för henne inte finns någon tanke på att fly. Det är väl det en herrans massa år tillsammans gör med en.

I'm back! - better back

Min rygg är knakad och brakad i Skåne, dumkiropraktorn hade ju just äpplen som det fika man fick efter behandlingen och trots att den har lindrats lite, allergin. så är dne fortfarande där. Det vet ju jag för jag fick ju äta det jag är allergisk emot precis efter jag var färdig. Men fyra dagar och en massa pengar senare är jag i alla fall borta med en smärta i ryggen som jag haft ända sedan jag krockade för två år sedan. Det är lite speciellt att kunna röra på rygg och nacke utan att höra ett karakteristiskt knäckande längs med hela ryggraden.

Och så kommer jag hem och här ligger det mobila bredbandet så jag är allt lite snabbare och lite mer mobil (tihi )nu också - internetwise, that is.

Det går inte supersnabbt och är ännu inte så stabilt, ska ringa och fråga om det där med stabiliteten. Är ju inget kul att bli urkopplad då och då.

Mamma och jag har såklart shoppat lite där i Skåne med, ganska mycket faktiskt, det var ju en massa affärer överallt i Löddeköpinge. Jag har köpt, med lite hjälp av mammas pengar, jag betalade faktiskt lite själv också: en vit och grå nike-jacka, ett par gula! puma-basketdojjor, en nike-jacka till syrran, ett krocketspel till storebror, en klänning :) från Sorbet, ett par Tommy Hilfinger-flip flops, ett par pilotisar, lite smink och grejjer på Åhlénsutförsäljning, jag har köpt ett läppglans, tänk er det.


dumt

Att överhuvudtaget försöka myspace-a lite med ett modem är riktigt fucking korkat.

Syskonkärlek - syskonbråk...

Jaha, nu var man sådär sur igen. Brorsan vet verkligen vilka knappar man ska trycka på och så råkade jag säga något elakt till honom, väldigt elakt, inga svärord eller något sånt där bara något som skulle träffa sådär precis rätt. Fast jag vågade inte säga det högt utan jag mumlade mer fram det på äkta marionmanér och jag vet inte om han hörde eller inte, han sa va i alla fall. Men då sa jag att det inte va nåt.



Ett sms

Hej Johan, ville bara hälsa glad
midsommarkväll och tacka för
skjutsen och all hjälp förra onsdagen.
Allt gick bra med höften och vi kom
t.o.m. iväg till Hultsfred på torsdagen.
Go Pet Shop i smålandsregn!
//Maria (Ologfshöjd - aj!)

Man blir lite extra modig när man typ är halva Sverige bort. Man blir även lite rikare så man kan skicka dubbla sms när man skickar från mammas och pappas mobil.

Dagens låt

Dagens låt är valfri polska på logen till hembygdsparkens huvudbyggnad. Dagens dans är en svängom med Erik, bygdens fånigt pigga 95-åriga godsägare.

Jaaaaaaaa!

Svt sänder Ebba och Didrik på lördagkvällar klockan sju. -Helt lysande!

Men vafan!

Det är Mumin på tv och jag tjyvkikar lite under en paus här hemma. För mamma har satt mig på städduty. Och hon är smart  hon för hon kör på dåliga samvetet och det funkar helt utmärkt. Mamma mår ju inte så bra just nu och sådär och hon vill tydligen inte göra det i ett smutsigt och stökigt hus. Så jag får fixa till det och såklart kan varken storasyster, storebror eller någon anna göra det för de kommer ju inte vara hemma hela sommaren som jag, så syrran är ute och rider och jag skurar toa och allt gör jag egentligen för storebrorsan som kommer hem om några timmar med tjejen. Varför ska just de ha en ren toa I wonder och var är alla askungens små möss?

Nu tillbaka till da shitty buisness.

Mazel Tov på midsommar förresten!

tack gode gud

Tack gode gud att jag kunde åka och hälsa på morbror nu, för om något skulle hända, att jag i så fall har träffat honom innan. Jag har nog inte träffat honom sedan förra sommaren och skillnaden var enorm. Nu pratade han knappt, men han lyssnade, han var så vit, så vit. Hans mörka hår har varit lite grått de senaste åren men nu var det vitt det med. Och han bara låg där.. han kommer inte upp ur sängen nu längre. Han kan inte vända på sig själv och inte lyfta vänsterarmen. Högerarmen har han fortfarande lite styrsel över och han kan nästan hålla i kaffekoppen själv.

Jag fick gå ut efter de första fem minutrarna, efter att jag hade sagt hej, jag var lite chockad och kanske lite glad också, för mamma hade sett honom precis efter att han hade kommit hem från sjukhuset, från ett akut feberanfall, och hon hade förberett mig på något ännu värre. Och jag var tvungen att gå in på toa och andas lite och torka tårarna ur ögonen. Sedan så gick det bra ända tills jag skulle läsa ett kort för honom från min mosters (morbrors fru) mamma som är knappa 97 och så fort jag började läsa fick moster tårar i ögonen hon och jag kunde inte fortsätta. Då fick mamma ta över och tårarna bara rann på mig. Usch jag är alldeles för gråtmild, jag klarar inte av att se någon annan gråta, varken i verkligheten eller på tv eller film.

Sedan så gick det rätt så bra, jag fick sitta ensam med honom ganska mycket och jag bara babblade, blurrade på om ditt och datt, berättade om att nu kan jag snart sitta i Äskebäck och ha internet med det nya mobila brevbandet som ska ramla hem i brevlådan snart. Och om Axel och om Märta och om webkameror och om blommor och torkan och om att åskan kom. Och vi fikade och jag fick päronsoda och morbror och damerna drack kaffe. Och han tyckte kaffet var så gott. Och bulle, moster hjälpte honom äta en bulle. Och så fick moster åka och handla för hon kan aldrig lämna honom ensam så hon kan inte handla när det bara är hon hos honom. Och så fick vi vända på kycklingen mamma och jag och sitta hos morbror. Jag satt nog mest hos honom, jag bytte av mamma för jag kunde inte riktigt låta henne sitta där ensam hos honom, fast hon säkert behövde det och ville det men jag råkade komma in en gång när han nästan hade somnat till lite och mamma satt bredvid honom med huvudet i handen och hon såg så trött och liten ut, så jag tog över och började snacka igen.

Och jag kan inte föreställa mig hur det kan tänkas vara för moster just nu. Fram till hans sjukdomar började kicka in för ungefär tio år sedan så var alltid han den starka, hon var alltid så liten och skör och ibland kanske till och med lite naiv och fånig. Men sakta men säkert har hon fått bli större och starkare tills hon nu är en riktig superhjälte. En superhjälte som sitter ensam med sin sjuka make i en envåningsvilla och stickar och försöker komma fram att småprata och gömmer pencilinet i skeden med potatismos för att det ska gå ner bättre.

Vi åker förbi på söndag igen, på väg ner till Skåne. Då kommer jag vara van och jag hoppas ordentligt att han kommer ha ätit en hel leverpastejsmörgås till frukost då också.

Jävla skitcancer, jävla skit, skitcancer.

Som ett tätt svart täcke

Stämnigen här hemma är tryckt, vi lever under ett ständigt hot. Och vi planerar midsommar och födelsedagsfester men alltid med en invändning, om något skulle hända, då är vi beredda att ställa in allt och ta tag i det. För det kan komma imorgon eller om flera månader.

Och imorgon ska jag göra något jag aldrig gjort innan - besöka en dödssjuk. Och det känns som oförskämt av mig att jag lyckas få tårar i ögonen så fort vi pratar om det, för det känns som om jag kanske är ledsnare än mamma. Men inte tusan kommer min värld att rämna när han går bort, det kommer däremot mammas. Och då måste vi vara där. Så jag får inte vara så ledsen. Men imorgon när vi åker till morbror vet jag att jag inte kommer få gråta så jag får väl bita ihop de minuterna han orkar med oss och sedan trava in på toa och snyta näsan.

söndag "mamma och jag är så glada för att du har så lätt att få vänner"

Söndagen började först runt ett. Då vaknade jag till och gick ner till mamma och sa hej. Sedan gick jag upp till tv:n och satte mig tillrätta i soffan, den där soffan som jag hatar att älska. Soffan som pappa måste ha kvar och absolut inte vill byta ut mot min nya ikeasoffa som ramlat in i och med flytten. Tjejkompisen ramlade in och kröp ner under filten hon också och tillsammans kollade vi på ett mysko hejvikrascharettflygplanpåettdokumentärtsätt-program  där man aldrig kunde lista ut ifall poängen i programmet var ifall de klarade sig eller ifall de dog hela bunten...

Vi somnade såklart och fick aldrig veta. Man tror ju att man som inte kan sova så länge två stycken, skavfötters i en soffa, men det kunde vi, det gick finfint till och med. Vi sov till tjugo i fyra och eftersom vi egentligen inte visste när vi var tvungna att bege oss mot Karlskrona och tjejkompisens färja flög vi praktiskt upp ur soffan.

Jag slängde in henne i duschen, väckte killkompisen och vandrade ner till mor. Mamma hade gjort gratäng och vi fick äta oss ordentligt mätta. Och så begav vi oss mot Karlskrona med en omväg över Växjö. Vi släppte av killkompisen som skulle till Göteborg i Kronobergsstaden och fortsatte ner mot Blekinge. Pappa hade propsat på att köra och vi hade inte protesterat för mycket och det var nog tur att han körde för jag somnade till lite då och då under färden. Vägen var jobbig, 90, 70, 50 omvartannat och kameror överallt och ditt och datt. Och så var vi vid färjan, jag vinkade av kompisen och var med så jag visste att hon fick ut sin biljett och sådär. Kramade henne och sa till henne att hon inte skulle låta någon puckla på henne och att hon skulle ha skoj, annars skulle hon få smäll när hon kom hem sen. Hoppas hon har det riktigt roligt, det är ju ett otroligt äventyr att bege sig ut i öst helt ensam, jag vet men jag har försökt att inte komma med för mycket tips och sånt, det är inget roligt att åka iväg om man redan kan allt och om man inte har plats för lite misstag.

På vägen hem stannade vi till vid Statoil för att fixa aftonbladet där lördagens recensioner stod att finna. En trea till Pet shop... - dumrecensent. Och vi åkte vidare hemåt, jag hade köpt Gott och Blandat och matade pappa med de gula emellanåt. Vi stannade till längs med vägen för att, vid en sjö, hoppa ur bilen och bli attackerade av myggor, fast inte bara därför, där hade det funnits en förläggning för tyskar som desserterat från nazismen och rymt från Norge.  Ett stiligt monument stod det där, ett fint monument som inte alltid har fått stå ifred (det är en av dessertörerna som har huggit ut en kille som trampar på hakkorset i sten), med åren har det varit ett par attentat mot monumentet, jäkla smånassar, som pappsen uttryckte det.

När vi gick in i bilen igen kramade pappa mitt ben och sa att han och mamma är så glada över att jag har så lätt att få vänner. Och det har de ju rätt i. Jag har väldigt lätt att få goda vänner och det är något jag är välsignad med. Och jag är så glad för det jag också för jag tycker om dem allihopa en hel massa.

Och så kom vi hem, kollade lite på tv ochgick och lade oss att sova och så började en ny vecka.

lördag "oj, nu vakna' han där breve'"

Lördagen vaknade jag först runt fyra fem någon gång, trodde klockan bara var runt Marit-tid (ett) och att någon lyste upp vårt tält med en gigantisk lampa, så var det tydligen inte... Jag var lite tvungen att besöka bajamajorna och fick till min besvikelse inte sådär morgonfräscha sådana för de hade inte hunnit göra iordning dem än. Men jag gick tillbaka till tältet, fortfarande tokig i magen, och somnade om. Till slut vaknade vi prick halv nio eftersom min mobil så snällt är inställd på att börja mua vid just den tiden. Jag försökte somna om ett litet tag till, ganske fruktlösa försök det där. Och så upptäckte jag varför, en någorlunda sur doft spred sig från mitt hår och jag blev påmind om att man ju inte ska kräkas med håret utsläppt. Jag övertalade killkompisen att vi skulle vandra in mot badhuset och duscha.

Lite motvilligt lät han sig ledas mot Hagadalsbadet. Vi försökte ragga upp något som jag kunde äta men eftersom min mage är ytterst kräsen när den är upprörd blev det att vänta tills vi kom till simhallen där de hade ost- och skinkbaguetter som dög. Duschen var grym... värmen i duscharna hade magiskt försvunnit och vattnet var fullkomligt iskallt. Men då vaknade jag till i alla fall... När jag kom ut ur duschrummet var såklart värmen tillbaka. Vi vandrade åter till centrum och åt pizza på pizzerian, inte den bästa pizzerian i Hultsfred men den duger.

Klockan var nästan redan två när vi kom tillbaka till festivalområdet. Vi gick in, jag kollade några låtar på The Lost Patrol Band och så blev det några låtar på Asha Ali när jag vandrade bort mot Lisa Miskovsky. Under tiden hämtade killkompisen tjejkompisen och när vi sen var tre på Fibes Oh Fibes i läderjackor och hawaiiskjortor var festivalen fulländad. Tjejen är lite mer dansant och studsig än killen. Det dracks öl, inte jag såklart, inte efter gårdagens bravader, och vii dansade vidare till härliga och eminenta Säkert!. Fler öl blev det och såklart, gamla hultsfredsälsklingarna Manic Street Preachers med älskvärda Nina Persson som hoppade in. Och så stod jag lååångt fram på The Ark som inte hade sin bästa hultsfredsspelning någonsin men eftersom de, faktiskt, antagligen hade den allra största publiken under festivalen så blev det riktigt stort i alla fall. Lite Shout Out Louds gled ut i väntan på det stora, den bästa bokningen under hela festivalen, gigantiska, fantastiska, härliga, underbara (jag är nog inte så partisk just här) -Pet Shop Boys. Vi hade som tur var köpt ponchos under dagen, för vi vet ju alla vart min hade tagit vägen, min var blå och jag hade under dagen hittat på ett nytt instrument - bara att prassla med plasten i takt så var festen klirrad, för det började såklart regna. Vi stod väl och väntade i en femtio minuter, kanske, snackade med security-killarna och såg scenarbetarna arbeta med scenen. Under konserten kom det riktiga regnet, innan hade det som bara drizzlat ner. Nu öppnade sig himlen, men inte brydde man sig väl om det när man fick höra domino dancing från första parkett, vi stod såklart vid räcket. Till it's a sin vaknade killen bredvid mig, han som hade stått där, som uttråkad under hela konserten.. och de sista låtarna (it's a sin och go west) när vi skuttade i takt (snuskigt?) med resten av publiken var precis sådär stora som riktigt riktigt älskad musik bara kan vara. Och såklart fick vi inte se Chris Lowes ögon och såklart fick jag aldrig tillfälle att ropa "we want to see Chris' eyes!" för såklart var hela konserten så otroligt tajmad att det lika gärna kunde ha varit en film framför oss att det aldrig någonsin fanns någon dötid. Och såklart är Neil Tennant en stolthet för alla oss nasala.

Och vi var så blöta så blöta när vi gick från Hawaii den kvällen. Men det hade det varit värt. Det som följde, vet inte riktigt om det var värt nåt... Blöt, blöt, blöt, jag släppte av tjejkompisen vid tältet där killkompisen som inte riktigt är någon discoälskare låg och sov. Hon kröp in i tältet som redan börjat fyllas med vatten. Jag gick till min sista konsert - Dizzie Rascal, en konsert där jag hade tänkt att jag skulle få möta Sadie igen, men icke, däremot såg jag de sista, tappra festivalbesökarna och.. kanske inte helt otippat, sympatiska Fredrik Strage som har en ytterst egendomlig benföring när han lyssnar på musik. Själv var jag ju så snygg, så snygg, mina höga gråa strumpor med broderade, röda möss på mötte mina vadlånga byxor och min poncho täckte min späda lekamen och mössan, den satt på sné. Och äntligen passade min dans ihop med musiken, jag hade ju missat 50 cent innan när jag kräkts men Dizzie är ju hur som helst så mycket bättre och regnet det öste ner och ingen brydde sig längre. Allt hade kommit till en sån där punkt där alla är så pass våta att det fullkomligt kvittar, den där punkten där man glider i leran och svänger sitt våta hår i takt med musiken.

Klockan var kvart i fyra när jag begav mig mot tältet för att väcka de andra.

"
Regnet det bara öser ner, men det, det gör inget, jag har inga sorger mer
Jag gråter inte nej, men regnet det bara öser ner, bara öser

Men jag ska hem, hem och sova i min säng
Ja, ja ska hem, och pappa han hämtar mig
För jag ska hem, hem och sova i min säng...

"

Tältet skulle ner, pappa kom ju vid kvart i fem, fem. Jag satte polarna på jobbet att plocka ihop sakerna inuti tältet och så begav jag mig till värdesaksinlämningen för att ta ut de saker vi lämnat in. Min mobil har för övrigt legat ofredad i tältet under hela festivalen, ingen fara alls. Kom tillbaka gjorde jag och vi plockade ner det fina tältet, tryckte ner allt i en icakasse och en konsumkasse och konstaterade att vi dricker något helt otroligt dåligt, antagligen mitt fel... Ölen var kvar, vinet hade vi kvar. Kvart över fem någonting var vi redan färdiga och brgav oss mot stället där vi skulle träffa pappa, såklart kom pappa inte vid kvart i, han kom inte heller vid klockan fem utan vid åtta minuter över då hade vi stått och väntat där sedan 04:27 och vi var ordentligt ynkliga . Solen var uppe, det hade slutat regna och dagen började. Fast vi, vi åkte hem, hem och sov i våra sängar.

Dagens låt

Att jag gillar Wyclef och Mary J kanske inte är någon hemlis, jag tycker ju såklart att de står för det bästa med det mesta inom RnB, kan tänka mig att deras låtar har varit dagens låt några gånger nu, idag är hur som helst dagens låt ett eminent sammarbete och valet är inspirerat av att den enda musikkanalen vi har här hemma är the Voice och på den spelas det tydligen bara RnB och sånt.

Dagens låt är Wyclef Jean och Mary J Blige's 911.

fredag "du smugglar med dig en flaska rött till oss, va?"

Vi sov rätt så bra där, vår första natt i tältet. Trots att vi låg precis vid en väg vaknade vi inte alls och ingen tände eld på vårt tält... ingen kissade på det, inte vad vi märkte i alla fall och vi var så nöjda och glada så när vi faktiskt hade lyckats sova en sju, åtta timmar under natten. Vi vaknade till runt halv nio, nio-tiden och baja majorna var sådär fräscha som de bara är runt halv nio, nio-tiden då de precis har fräschats upp under morgonen.

VI begav oss in till centrum för att äta frukost -och vilken frukost det blev, hederligt inköpt på Konsum, yoghurt, färska baguetter, lönnebergaskinka, tomatbröd och så vidare. Jordgubbar inköptes också, för extrapris (14:90kr/l) men de begagnade vi oss inte av förrän senare. Frukosten åts framför Hultsfreds kommunhus, där finns det en liten gräsplätt där det är skönt att sitta. Och så såg vi hur systemetkön växte och växte...

När vi kom tillbaka beslöt vi oss för att skippa Bring me the fucking riot... man för att få sova lite mer. Och den första konserten vi var på var Sophie Zelmani, tänk så underbart det kan vara att sitta i en småländsk hage, äta jordgubbar och mysa framför skön Zelmanimusik. Sedan var det Laleh, ännu en sittanerkonsert. Och så delade vi på oss igen, jag kommer inte ihåg vad kompisen kollade på men jag såg en munter Salem Al Fakir i alla fall. Efter Salem dracks det öl och vi såg på Mando Diao på Hawaii. VI tog och drack någon öl till och grundade inför Ozzy. Precis innan detta, ett av de stora dragplåstrerna träffade vi min käre vän Sadie som lyckades kollra bort oss totalt i sin ånga av att sitta framför ung vänster tältet där förresten Lars Ohly huserade just då, såklart var inte Sad där utan han var någon helt annanstans. Men till slut hittade han oss i alla fall och när han gjorde det, gick han inte upp till mig och sa hej som ju kanske är brukligt utan han gick upp till Stef, som han förövrigt trott varit en Stefanie... och stirrade, stirrade, stirrade. Sedan sa han hej till mig och han fick sig en kram. Han skulle in till öltältet och hämta sin A och vi fick honom att smuggla ut en miniflaska rödvin, en flaska som han tydligen, egentligen smugglade ut till sig själv men som jag och killkompisen helt ogenerat delade på. Hans A kom ut med honom, flaskan var med, och hon verkade trevlig och glad och det var dags för oss att bege oss till stackars lilla Ozzy. Och det var bara att dansa på. Vi väntade oss en galen typ som smaskade fågelungar på scen med inget sånt var det, det var mer "I can't fucking hear you". Och vi skrek, och den enda anledningen till att han inte kunde höra oss var väl egentligen för att han är typ 97 år gammal, ungefär som mr Burns och döv, stum och död, egentligen. Och jag dansade någon sorts hiphop-aktig dans till denna hårda pensionär, jag har bara dansat funk-inspirerat hela festivalen, är väl en sjukdom från att ha dansat just funk i två år nu som träning. Och jag gick på toa och jag kom tillbaka och Sadie och A gick på toa, och de kom tillbaka och de skulle hem.. bad festivalbesökare they were. Fast Sadie hade hoppat ordentligt innan, inte sådär hoppat som man gör på en konsert utan mer sådär hoppat som mina simskolebarn gör när det är dags för dem att hoppa som grodor. Knäna uppe vid hakan... Så Sadie gick och jag och killkompisen blev kvar. Och killen bakom, killen bakom han var stilig, men jag dansade ju och hade killkompisen med mig och när jag vände mig bort slank han iväg, den jäkeln. Det hade ju varit perfekt om han hade stått kvar där när det en halvtimmeslånga gitarrsolot kom på medan Ozz förmodligen fick användning av sina syrgastuber och sina B-vitamin sprutor, då hade jag nog allt tagit modet till mig och gått bort och diskuterat varför, varför i hela friden drar man på ett halvtimmeslångt gitarrsolo?

Naja, efter det det där solot var vi less, hur som helst och vi bestämde oss för att prova vår lycka inne i öltältet. Jag fick killkompisen att beställa mig en miniflaska vitt och han tog sig en flaska rött. Jag blev övertalad att fotograferas i en stackars liten killes knä, av den stackars lilla killens polare och så kom killkompisen och killarna blev väldigt förlägna och vi bedyrade att inte är vi tillsammans inte. Och så upptäckte jag gamla fagerhultare och så gick jag bort till dem, kramade och gav puss på kinden. Och så antog jag att min gamla granne bjöd på öl så jag drack lite av hans öl. Och så kom det än fler fagerhultare och jag kramade dem med och så drack jag upp mitt vita och gick till och med och köpte mig och killkompisen varsiin öl - 45pix ölen. Och jag pratade norska med norska gänget och dansade med dem och gick på toa en gång och kom tillbaka och gick på toa en gång till och... blev där. Jag vet inte vad som hände, fyra öl, en flaska vitt vin och en halv flaska rött. Är det så mycket? var det det faktum att jag varken ätit speciellt mycket eller det att jag inte hade sovit så bra sista tiden? Jag har faktiskt ingen aning. Men jag mådde otroligt pissigt. Satt och lugnade ner mig på toan och täntke att det här ska nog gå bra, sedan - på bästa Hultsfredsmaner kräktes jag vid en björk. Jag gick aldrig tillbaka till öltältet. Jag gick till vårt tält och där var killkompisen för han skulle hämta mer öl. Och jag satte mig på en sten och mådde dåligt och så somnade jag med huvudet mot utgången i tältet.

Marit Bergman
var tydligen också den en av de bästa konserterna.. den sov vi över, den med.

torsdag, "nä, jag är inte full, jag bara sover lite"

Torsdagen började tjugo över sju för mig, då kom mamma in - precis som jag hade bett henne, och vi tog och tvättade av mina sår på fötterna och plåstrade om dem ordentligt.

Min höft var seg och jag vågade inte trycka i mig några smärtstillande för den, tretton ipren och sprit är nog en ganska så dålig idé. För sprit skulle det ju antagligen drickas senare på kvällen.

När jag skulle köra upp mamma till skolan där hon jobbar fick vi en rätt så otrevlig överraskning, det tjöt, wobblade och skrek och ylade om höger framdäck. Pappa hade tagit den andra bilen för golfspel och vi skulle köra den här till Hultsfred och lämna den där för pappsen att hämta upp när han åkte tillbaka så fick hans kompis köra hem den andra bilen. Mamma freakade ut, vi kunde ju inte åka om bilen lät sådär, det är säkert något med bromsarna... men jag gav mig inte. Jag tog telefonkatalogen och kollade upp var olika verkstäder låg i Virserum, ringde till fordon på Stålhagaskolan i Hultsfred där pappa jobbat innan han blev "sjukskriven" för att han inte kan höra, lång historia det där, det var ingen där men som sagt så visste jag ju var verkstäderna låg i Virserum. Runt nio gick jag och lade mig en halvtimme till, hade ju knappast sovit något den här natten heller. Gick ner och packade ihop en del saker som jag skulle ha med mig, väckte killkkompisen som låg och snusade i gästrummet. Vi åt frukost, åkte ut till Äskebäck och hälsade på pappas tokiga nappelamm, hämtade tält och sovtäcke, brände mig ordentligt på brännässlor där också, fixade öl och en tetra fulrött. På vägen tillbaka till gamla Fagerhult försvann ljudet i en skarp vänstersväng och vi beslutade oss för att bestämma att det inte skulle komma tillbaka.

Jag packade det som skulle med och trixade ihop varm tröja till kompisen. VI begav oss mot Hultsfred och mot festival. I Virserum var jag ändå tvungen att stanna, tog ut biljetten där, tog även ut femhundra kronor inne på banken. Tänkte att det nog skulle räcka (tji fick jag). När vi kom till Hultsfred hade vi klarat oss helskinnade, utan tjut i bilen, är dock rädd för att jag kan ha kört 80 (vågade mig aldrig upp till 90) på 70-sträcka, om det nu var 70 där och jag hade missat det och om nu kamerorna var på... men jag tror att det var 90 så det ska inte vara någon fara. Borde ju ha märkt skyltar annars. Hur som helst, vi parkerade i Hultsfred, vid pappas gamla skola. Vi blev förhörda av vaktisen för såklart får ingen festivalbesökare stå där men när han hörde att jag var just pappas flicka blev han ytterst vänligt sinnad och skjutsade till och med oss till området så vi slapp gå med alla våra grejjer.

Det uppstod bråk... Vi satte upp tältet och vi grälade rätt så högljutt. Inte på ett argt sätt utan mer på ett sånt där skämtsatt sätt som man grälar på när man sätter ihop saker. Tältet var ett helt nytt iglootält som pappa köpte för aderton kronor på någon utförsäljning. Och jag skulle såklart hålla på och kolla på alla andras tält , hur de var uppsatta, såhär kan diskussionen tänkas ha gått.

Marion -Men vafan, vi har ju inget yttertält ju... kolla de där har ju en presenning över tältet
Stef -Hmm, nä det har vi ju faktiskt inte någon med oss.
Marion -Jaja, det får vi väl lösa, vi har ju min poncho med oss, den kan vi använda som presenning
Stef -Ja! vi kan ta ponchon som press-änning
Marion -Det heter inte press-änning, det heter presenning
Stef -I Norrland heter det press-änning
Marion -Men i så fall har ni fel i Norrland, säg nu efter mig: preeeseeeenning
Stef -Preeess-äääänning
Marion -Fel, fel ,fel!
Stef Rätt, rätt, rätt!
---
Marion -Men om vi trär igenom den såhär i ponchons arm och sen såhär genom huvet och såhär genom andra armen...
Stef -Och sen så gör vi ett hål i tältet här och ett hål i ponchon där
Marion -Och ännu ett hål här och ett till hål där...
Stef -Och så fortsätter vi såhär och grejjar lite där
--- en halvtimma senare
Marion -Men du, är inte det här den där lilla flärpen som ska vara över andningshålen på toppen?
Stef -Jo, och hela tältet är ju jättevattentätt...
Marion -Fan, så egentligen så ska vi inte ha någon pressenning alls, alltså
Stef -jaha, då är det väl bara att göra om
Marion -Nä, vi gör dubbelt, i helsike heller att jag tänker ta bort den fina gula blobben uppe på vårt tält som egentligen är en poncho
Stef -Okej
Marion -Vi kommer ju helt enkelt ha festivalens bästa tält
Stef -Klart vi kommer ha
Marion -Let's fix this shit
Stef -Okej

Och så upptäckte vi en gammal skolkompis till mig som bodde mitt emot, sa hej och sådär. Sedan bar det av in på området och första spelningen som var slutet på Florence Valentins eminenta spelning på Stora Dans och så bara rullade det på, det blev Maia Hirasawa, lite Billy Talent, drack öl under Flogging Molly eftersom jag har ett stort förakt för band som har irländsk folkmusik i sina låtar, riktiga rysningar får jag av dem och jag sätter en stor stolthet i att jag faktiskt aldrig har sett just det här bandet trots att jag bara varit meter ifrån flera gånger, Laakso med Peter Jöback-inhopp, drack öl under Velvet Revolver också, Sahara Hotnights var bra i höga midjor, vi delade på oss till Korn-konserten då jag gick och lyssnade på gamla bandet Lemonheads sedan var det dags för Anna Ternheim...

Under just den här konserten hände något lite speciellt, jag hade druckit två, tre öl under dagen, var absolut inte berusad, jag stod rätt så långt fram, men tröttheten kom, slog mig som ett knytnävsslag i ansiktet, jag var så trött, om man räknar ihop det hade jag väl sovit runt nio timmar de senaste tre dygnen och det hade inte varit så tillfredsställande för min kropp. Så jag somnade - stående, vaknade och somnade till igen, Ternheim spelar ju rätt så lugn musik så jag antar att det kom därifrån. Security-vakterna började upptäcka mig och frågade hur jag mådde, vad jag hade druckit under dagen och så... varpå jag svarade "nä, jag är inte full, jag bara sover lite". Och blundade en gång till. Jag hade ingen kompis med mig just då, inget räcke framför mig utan jag bara stod där, hängde till lite med huvudet och sov. När jag mötte upp med kompisen var det bara att konstaterat att jag helt enkelt inte klarade med utan var tvungen att sova.

Vi vandrade till tältet, var beredda att missa TImbuktu för sömnens härliga ro, satte klockan på halv fyra för om vi, kanske, skulle orka oss upp till Timo Räisänen klockan fyra, jäkla puckotid för övrigt.

Såklar orkade vi inte upp... och såklart var Timbuk en av festivalens bästa konserter.


onsdag, "Vill inte du ha mig, vill inte jag ha dig heller"

Vaknade tidigt som attan på onsdagsmorgonen. Det var ju nu det var dags att bli färdig ordentligt.

Lägenheten försöker döda mig #1

Så jag plockade färdigt de sista småsakerna. Och så var det dags att börja dammtorka och sånt, först i köket... Spisen var redan färdig, nu var det bara småsaker kvar, började med att frosta ur kyl och frys, något som jag hade glömt att sätta igång innan jag gick och lade mig under tisdagsnatten - jag hade sovit ett par effektiva tre timmar den natten. Avfrostningen var igång och jag började torka av alla skåp -igen. JAg hade gjort det innan men bara för att det skulle bli sådär perfekt som jag ville ha det så gjorde jag det en gång till. ag var rätt så stressad just vid detta tillfälle... Jag torkade ur städskåpet en gång till. Kom till eluttaget. Skulle ta bort dammet ovanpå. blötte ner trasan. Tänkte väl inte så hårt på det men tydligen så var trasan lite blötare än vad den skulle vara och på någon vänster när jag blaskade runt där så kom det blött in i kontakten. Det frästa till blixtrade lite, jag kände vad som skulle kunnat vara en stöt eller så är det bara så som jag kommer ihåg det eftersom det är vad som borde hända, var inte så farligt i alla fall. Ungefär som en stöt av ett elefantelstängsel - ett sånt där elstängsel som man har och som ska kunna ge tjockhudade elefanter stötar så de håller sig inne. . Lagom förvånad och lite chockad gick jag sedan runt i lägenheten där allt helt plötsligt blivit helt svart - propparna hade gått. Hmmm - var hade jag nu lagt alla proppar nu då? Såklart i lådan som det står "städskrubb" på.

När jag fixat allt sånt, det tog säkert en halvtimme, timme så var det bara att fortsätta. Rumskompisens rum fick sig ännu en uppfräschning. Mitt rum fick rena fönster och hallens garderober städades ut. Lådor ställdes i ett specifikt hörn av vardagsrummet och timmarna gick. Golvet i mitt rum dammtorkas.

Lägenheten försöker döda mig #2

Det är nu lägenheten säger: "Om inte du vill ha mig, vill inte jag ha dig heller" och försöker döda mig för andra gången. Jag står på en pall i mitt rum och torkar ut skåpet ovanför min garderob. Jag har precis fixat golvet och såklart har jag redan torkat ut skåpet en gång innan, det här är som bara för att kontrollera. Jag står alltså på en vinglig pall, den vingliga pallen står på ett såpahalt golv. Jag är lite småskakig efter att ha verit sekunder från att elektrifieras för några timmar sedan och avatt jag inte har sovit så mycket på natten. Pallen halkar till, jag försöker rädda situationen, mina fötter är hala allt slutar i att jag försöker mig på någon slags gånerisplit-snubbling. Och AJ! Där händer det, en otrolig smärta slår igenom hela mig och jag kollar ner och kan konstatera att höften är ur led. Ramlar ner på rumpan och gör allt vad jag kan för att trycka tillbaka den. Men det går inte. Min mobil är det inga pengar på och det vete tusan om jag vill ringa till ambulansen, jag behöver bara komma till träningsstället där en sjukgymnast finns som är van vid att saker och ting ibland beter sig just såhär på mig. Så jag krälar ut, inget annat finns det att göra, ner för trappan, utanför finns det kanske någon som kam hjälpa mig. Och det fanns det, som en riddare i skinande rustning stod han där: Johan, Johan med bilen, Johan med det vackra leendet och Johan med namnet som jag anser att alla pojkar har, det är bara det att de inte har insett det än, Johan som är singel och som är solbränd och blond. Och där sitter jag, kallsvettig, adrenalinstinn, gråtfärdig, med panik i ögonen, höften ur led, min lilla ministädkjol på mig, i ett linne som sett bättre dagar då det varit tvättat och inte fullt med fläckar och så kommer jag på att jag har glömt att använda deo dagen till ära, eller glömt och glömt, deon är nerpackad i en låda som är den bärande lådan till alla de andra lådorna. Glasögon har jag på mig också för övrigt. Johan hjälper mig till hans bil, kör mig till Fysiken, väntar medan sjukgymnasten gör sitt. skjutsar mig hem till lägenheten igen, hjälper den stackars haltande personen bredvid honom, ger den ett nummer och säger till att den ska skicka ett sms och säga hur det gick. Sedan ska han hem för hans flyttlass är redan packat och jag haltar upp för trapporna igen och sätter i mig alla smärtstillande jag kan hitta och lappen, lappen med numret, den hamnar i en låda någonstans.

Bär, släpar och kånkar in allt i vardagsrumshörnet. Allt är färdigt, städar av det som kan städas av, inte hallen då och inte vardagsrummet såklart.

Killkompisen kommer. Pappa kommer, Tjejkompisen kommer, killkompis nummer två rings in och vi lastar in allt på flaket. Under tiden knaprar jag i mig den packe med ipren som jag hittat. Allt blir färdigt. Vi går och äter pizza på greken och pappsen upptäcker såklart att lyset på släpet är kasst. Klockan blir sju, åtta, nio, vi städar ut det sista. Jag skurar - jag är den enda som kan vara nere på knäna för jag har ju bara kjol på mig, det är grus på golvet och gruset skär upp mitt knä så det börjar blöda, bara att linda en handduk om knät, bara det inte kommer blod där vi städat. Och någon smärta, det känner jag knappast, nu är jag uppe i tretton smärtstillande tabletter. Går till pappsen, kramar iväg en killkompis, släpar med mig den andra, för han ska ju med till Småland och gå på festival.

Äntligen hemma

Väl hemma i Fagerhult har jag inte sovit något alls under resan, har varit vaken för att hålla pappa vaken. Vi har pratat om ditt och om datt under resan. Polisen har kört förbi men inte stannat oss för lyset, vi har haft tur. Klockan är väl runt halv tre och vi packar in allt i vardagsrummet här hemma där det står än idag. Halv fyra någonting går vi och lägger oss. Då har jag även hunnit peta mamma vaken och bett henne väcka mig på morgonen, innan hon går till jobbet för jag börjar oroa mig lite över ett enochenhalcentimeter djupt skavsår som jag har fått mellan stortåna och resten av tårna utav ett par billiga flip flops som tydligen var värdelösa och som hamnat i soporna i Göteborg nu. Såret har varat sig, trycker jag på blåsan bredvid som har gått sönder så kommer det ut en hel del gult var, eller gult och gult, eftersom jag inte har kunnat ha några skor på mig efter jag fått såret har ag oftast gått barfota och därför är mina fötter mest svarta och så även varet. Mamma undrar om det är därför jag haltar. -Nä, säger jag, det är för att min höft åkte ur led tidigare idag. Mamma muttrar nåt om att man det då alltid ska hända nåt, vänder sig om och sover vidare, jag byter om till pyjamas och lägger mig i min säng, läser om en jättestor zeppelinare i Illustrerad Vetenskap och somnar med lampan tänd.

Måndag och tisdag "jag tror det kommer landa runt 18" "kanske runt 20 lådor" "counting -27 lådor"

Just måndag och tisdag hände det inte så mycket. Jag flyttpackade och sådär bara. Killkompisen kom förbi och var sådär snäll, lämnade lådor och grejjer för mig att packa i, fast han egentligen var så trött, så trött efter en arbetsdag. Och så gick vi på bio på kvällen.

På tisdagen började jag märka att jag inte hade kommit någon vart i flyttningen egentligen. Det var ju som inte bara att flytta för mig, jag skulle ju städa hela lägisen också. Jag var ju hos läkarna också och de sa precis det jag trott, att jag inte riktigt följde min modell och att jag får ta och hålla det där löftet som jag nu lovade dem, att gå ner alla jagflyttarsnart-kilona. Tjejkompisen kom förbi och hämtade det som blivit kvar från rumskompisen och hon fick också med sig en hel del torrvaror från skafferiet också. Eftersom jag ju är av den fasta övertygelsen att, är man 22 år gammal, då ska man baskemej inte komma hem med en massa ostruken tvätt hem till mamma, för jag vet så att trots att jag inte kommer stryka nåt så kommer mamma dyka in i min garderob och ta de skrynkliga sakerna och lägga dem i strykhögen så jag strök färdigt allt - >100 plagg... och la ner det i fina små lådor, tvättade också det sista så att inget skulle gå direkt från mina lådor till tvättmaskinen när jag kom hem.

Sprang ner till Korsvägen och fick fler lådor av killkompisen på tisdagskvällen och så fortsatte jag med min packning.

What a week

Den här veckan går nog under weeks from hell. Men den har även innehållit vissa guldkorn som inte har varit att förglömma, vissa helt underbara, fantastiska ljuspunkter i livet, såna där som ju är så viktiga.

Det kommer nu komma sex blogginlägg - med bilder och allt, som beskriver mina dagar i stress, panik, ångest och glädjerop.

going crazy?

Imorse tog jag på mig en kjol och bikini, klockan var halv sex men det var faktiskt riktigt varmt i luften, gick ner till Almedal och ställde mig och skrek på bilarna. Sedan gick jag hem och sov en kvart till och så ringde killkompisen och sa till mig att nu Marion, nu får du fanemej ta och skärpa dig och börja packa.

Jag är sur och varenda skurtag jag tar nere på knä gör mig bara mer och mer frustrerad, blir kanske en likadan skrikomgång imorgon.

Har i alla fall en paus i städandet och packandet idag då jag ska till min sista läkartid här i Göteborg, samt min sista session hos min terapeut. Jag vet redan vad de kommer säga, att ha sina sista månader i en stad gör inga under för kroppen och de kommer säga att jag blivit en suddig blobb och en otränad liten slemhög samt att jag har järnbrist och att jag inte sover tillräckligt mycket. Och så kommer de få mig att lova att gå ner mina vanliga 6 kilo under sommaren, brukar gå ner runt det under sommaren, mamma lagar jättegod mat men jag gör alltid av med runt 1000 kalorier mer om dan där än här i stan. Hoppas dock att de kommer vara lite positiva också. Fast det kvittar väl för terapeuten kommer förmodlgen låsa in mig på obestämd tid och där får jag helt enkelt sitta tills jag blir ogalen igen.

Just det ja, det var ju därför

Expressen idag...

Varannan månad ungefär, så ofta påminns jag om att jag är jättesmart som begränsar mig till flumriden på nöjesparker.

Stäm de jäklarna!

Jag som ju senast röstade på piratpartiet och är helt för fildelning blir lite glad när jag läser det här:

Fildelarjakten kan stoppas

Antipiratbyrån tvingas sluta samla in IP-nummer. Det kan innebära att jakten på fildelare är över.

Kammarrättens dom i dag säger samma sak som Länsrättens ? att ip-nummer är lika med personnummer.

Att identifiera misstänkta fildelare med hjälp av ip-numren som Antipiratbyrån gör kan alltså bli förbjudet.

Från dagens Aftonbladet



Kom ihåg att antipiratbyrån alltså INTE är en statlig organisation utan den är bara branschens skapelse.

Dagens låt

Dagens låt är Genes sleep well tonight. Året var 1995, jag var tio år och här lades grundstenarna till mitt soundtrack. Storebror tog med sig skiva från någonstans och jag som klibbade fast vid den. Orden ligger som latent i mig, orden till alla låtar på skivan finns härinne någonstans tillsammans med Kent, Oasis och från ännu längre tillbaka i tiden, Stone Roses.

Och brorsan blev sur, för jag lyssnadde sönder skivorna och sen så kunde jag alla texter utantill och briljerade med mina kunskaper inför hans kompisar som skrattade och sa, att hon, hon kan texterna bättre än du, va, och brorsan fick alltid muttra fram ett ja.


Flyttupdate

9 bananlådor fyllda, en ny med "VÅR, SOMMAR & HÖSTJACKOR"

Tomt

Det är tomt i alla flaskorna nu. Vi hade en helkväll med att jobba på det. Jag och tjejkompisen tog varsin tequila som uppvärmare, vi hade redan druckit en flaska vin dock. Killkompisarna högg i på absinten. Efter det urartade det, det dracks mümmelmann, absint, ananas sourz, malibou ur evianflaska, vermouth, whisky, fulrom och annat.

Allt tog slut, en riktig bedrift må jag säga, ok, vi var till slut fem då tjejkompisens flört kom han också.

Ena killkompisen somnade i min säng ganska tidigt på kvällen och när det var dags för oss allihopa att ta oich knyta oss visade det sig att måånga ville sova just här och jag, som den goda värdinnan jag är, inkvarterade jag allihopa och fixade lakan och hela köret och helt plötsligt insåg jag att det ju faktiskt inte fanns någonstans för mig att sova, för vart jag än styrde blicken så låg det alltid en karl där. Så jag sov på köksgolvet med nallen som kudde. inget problem egentligen, jag har inga problem med att sova lite hårt, sålänge det bara är en natt sådär och att sova bredvid någon, antingen i vår smala soffa eller i min jättesmala säng i den värmen som härskar i lägenheten var inte att tala om.

Mycket sprit blev det, mycket trött är jag idag.

Marion om...

Marion om att sova på en filt på köksgolvet:

    -det är karaktärsdanande

never has so little done so much harm

Jag är inne på nätet igen, vilken fantastisk känsla. Hela världen ligger för mina fötter och jag kan göra precis vad jag vill. Sova?

Det var den förbaskade gatewayen som saknades. En liten sak som kunde göra så mycket skada.

Kåldolmehav

Jag har gjort kåldolmar idag - många kåldolmar. Tre burkar worth of kåldolmar. Det blev goda kåldolmar. Väldigt goda var de. De två jag åt till lunch var goda.

Me robot,

Frågar musikkillen

Jag skickade in ett rätt så långt mail till Stefan Malmqvist som svarar på musikfrågorSvD. De förkortade mitt jättefina, kanonlånga mail jättemycket och hans svar blir därmed inte så uttömmande. Orginalmailet kommer upp så fort jag har internet på min lilla mac igen. Något som jag hoppas är snart, snart! Macen saknar internet jättemycket, de var liksom buddies.

Fråga:
Emo börjar bli ett mer och mer vitt begrepp och jag undrar vad det egentligen innefattar nu för tiden. Vi hade en rätt så hård debatt för ett tag sedan om vilken musik som var emo och inte. Frågan var om band som Radiohead, Coldplay och svenska Kent var emo?
/Maria

Svar:Det finns ingen riktig konsensus om vad emo, emo-core eller ­indie-emo är. I böckerna Every­body hurts: An essential guide­ to emo culture skriven av av Leslie Simon och Trevor Kelly samt Nothing feels good: Punk rock, ­teenagers and emo av Andy Greenwald har författarna försökt ringa in emomusikens själ och där kan man få en fingervisning.

Genrebeteckningen emo, som är en förkortning av emotional, dök först upp i Washington D.C. i mitten av 80-talet och då handlade det om hardcoreband som utvecklade en mer personlig och känslosam attityd i texter och ­musik. Efter det har vi sett ytterligare minst ett par generationer av band som kallats emo. I dag kallas ofta grupper som AFI, Fall Out Boy och My Chemical Romance för emo. Personligen skulle jag inte säga att ­Radiohead, Coldplay och Kent kan placeras i det här facket.

Flyttupdate

8 bananlådor fyllda. 7 med böcker, spel och cd-skivor. I rock. I den åttonde är det stickade, varma tröjor och collage-tröjor och sånt förresten.

Trötter

Kom hem runt halv fyra i natt efter att ha varit ute med polisar och druckit lite öl, lite mojitos och sprungit runt och fotat. (om någon hörde en galning sjunga Diggiloo Diggiley från universitets trappor, det var jag, klart det var jag, vem skulle det annars, någonsin, ha varit?).

Egentligen kunde jag varit hemma mycket tidigare men det var så fint där vid Näckrosdammen på vägen hem att jag var tvungen att sätta mig ner och fundera lite över livet och allt sånt där. Och för en gångs skull, för första gången på länge så kände jag mig helt tillfreds med allt. Att jag inte har gjort det innan vet jag inte vad det beror på, kanske vårregnen, kanske min ständiga förkylning, stress över exjobbet, stressen har jag ju fortfarande och ångesten är värre än någonsin men  nu är jag new-age-igt nog, nog mer i harmoni med den. den där tysta deppigheten jag hade, den är i alla fall borta. Tror jag åtminstone. Men om jag kan förtränga den såhär bra och undertrycka den så är det nog allt ingen fara skulle jag säga.


Men idag är jag trött som en liten gris - och pank. Mina sista pengar gick åt igår och kontoutdragen visar tålmodigt 18,28 och siffrorna verkar aldrig vilja föröka sig. Kom för sent till nätet med så jag hanna aldrig överföra några pengar från sparkontot.

Pah, pengar-schmengar. Tänkta kanske låna av någon kompis, men den här gången ordentligt, i sedlar, inte i sprit. Att låna pengar i sprit ger ofta dåligt samvete för den som gör det för den som betalar för en viftar oftast med handen och säger att, -tah, det gör väl inget, en öl.

Ensam hemma

Imorse... -då var det lite ensamt, då insåg jag att rumskompisen är borta uppflyttad til Norrland. Men på sitt sätt så är det rätt så skönt, jag har inte fått ha lägenheten för mig själv så ofta så just idag var det lugnt. Igår hann jag inte märka att det var tomt i lägisen då vi hade så fullt upp med att sjunga nationalsången. Ikväll däremot, när jag sitter där ensam, utan internet och utan tv och utan rumskompis. Då kommer det säkert dyka upp en viss melankoli i mig och jag kommer säkert äta en massa glass - för det gör jag när jag blir melankolisk (jag äter glass jämt annars också, så...)

Penisträsket

Penis, penis, snopp, snopp, snopp, penis, penis, snopp.

-Sommaren tar fram de bästa konversationsämnena.

Världens bästa jobb

Världens bästa jobb är ju tyvärr slut för min del, men det hindrade inte att jag fick vara med på terminsavslutningen i tisdags. Båttur i skärgården med obegränsad räkbuffé och bad på Vargö - inte fy skam alls.

image275
Vargös badplats

Din sol, din himmel, dina ängder gröna

Igår var en sån där dag som kommer gå till historien. Allt klaffade, vädret, platserna, människorna.

Tänk dig att sitta högt uppe på en bergsknalle och äta frukost, sjön nedanför glittrar och frallorna är lite sådär extra goda. Tänk dig sedan att hoppa i vattnet på en helt vanlig svensk badstrand. Simma och frysa för det är nästan första doppet för året. Vi fortsätter med att föreställa oss en roadtrip - till Kungälv där bäbis sover i vagnen och ett svenskt, lokalt nationaldagsfirande materialiseras framför oss. I tanken tar vi oss hem igen, vissa somnar i soffan men de tär bara för stunden för när det till slut är dags att bege sig igen så är alla på topp igen. Ut till havet, tyvärr har färjorna praktiskt taget slutat gå för det är söndagsdag men klipporna på fastlandet är inte fy skam de heller. Vågorna slår mot klipporna ni sitter på, solen går ner, korven smakar, sångerna sjungs och vattnet är precis sådär kallt att det nästan är jobbigt att doppa sig. Allt rundas av med att ni hittar ett gäng med instumentspelande musiklärarstudenter som inte har något bättre för sig än att spela för sommarlovslyckliga ungdomar. Och de spelar så fint, trombon har aldrig låtit så bra. Och ni sjunger med och föreslår låtar som egentligen är aldeles för svåra. Och så tänker man att det där med nationaldag, det är nog inte så tokigt ändå, och vi bor nog allt i världens vackraste, mest fantastiska land.

-Allt med den svenska sommaren som kuliss.

...tänk vad härligt det skulle varit.
image268
Delsjön
image269
Marion vid Delsjön
image270
Stef skrämmer fåglar
image273
Dansuppvisning i Kungälv
image271
Saltholmen
image272
Siluett
image274
Sång och dansmän

Jag blir helt tokig

Internetet försvann i förrgår när kompisen drog ut routern. Problemet är det att vi nästan alltid haft routern och jag har inte sparat orginatlip-adressen. Den är ju sparad i routern. Och man blir ju så tokig när man inte har internet. Jag som tänkt fixa hem lite mer musik innan jag skulle åka och grejja.

Men abstinensen är så stark att jag bara vill slå helt vilt omkring mig. Vet inte om jag ska se till att få låna någon kompis internet för att fylla min nya hårddisk lite mer eller hur jag ska göra...

SKa försöka fixa allt ikväll i alla fall, då beger jag mig till datanätverksgruppen och säger till, fast jag vet inte om jag får fixa det här eftersom min rumskompis är den som står på lägenheten och hon har redan åkt. Ip-adressen kan också finnas i en pärm hos tjejkompisen och då är väl allt kanske bra, men tänk om det inte finns där...

Nu är jag på skolan och kollar nätet. Povel Rammels död läser jag om, den och hettan.

För några timmar sen

För några timmar sen bytte jag ju bild, för den som undrar...

Och... -näe

Nä, min klänning i profilbilden har inte åkt ner och jag visar inte brösten, trots att jag upptäcker här att det ser ut så, nu när jag har gjort bilden svartvit och spetsen på klänningen som smälter in i min bonnabränna. Nä, ni, den bilden ska bytas ut!

Me and da grown ups

Tydligen så vill de att jag ska hålla lite livräddningskvällar för vuxna på kvällarna i Alsterbro. Visa dem hur man dyker ner till botten och tar upp en docka och sånt, ha lite dykafrånbryggan-träning och liknande. Usch då, jag tycker inte om att umgås med vuxna i en arbetssituation - det gör mig så, hmm, vuxen. Att säga till någon som säkert är tjugo år äldre än mig hur de ska vinkla rumpan för att komma ner med huvudet tar mig emot. Samtidigt så är det rätt så skoj och jag får väl säkert lön för det också - det är ju alltid extra roligt.

Meh

Meheh, jag fattar inte den nya kalendern som har kommit upp här bredvid, den är kass... Var kommer den ifrån? vem har hittat på den? varför kunde de inte gjort den bra?

47

Några dagar efter den där fikan är Tia less, hon är så otroligt less på Robert att hon blir tokig, hon har nästan slutat svara i telefonen på grund av att hon inte vill prata med honom, vilket gjort att hennes optiker säkert börjar bli lite irriterad där någonstans i optikerland då Tia aldrig får reda på att hennes linser faktiskt har kommit och att hon kan komma och hämta upp dem nu. Hon har kommit att irritera sig på små egenheter med honom som var okej när de bara var kompisar men som är något så otroligt störnade nu när de har något mer - till exempel det där att han ju aldrig kan komma ihåg allt när de ska äta utan måste ställa sig upp och hämta dem. Visst, hon glömmer hon med men hon bryr sig inte så mycket om servetter och sånt. Kanske bestick, bestick är bra, men har man glömt kniven har man ju i alla fall gaffeln. Han ser lite för kärt på henne också, ni vet sådär så det kryper i skinnet och Tia som ju hela tiden har vetat att inget var på riktigt får gåshud, inte bra gåshud, läskig, detärkallthärinnenochspindlarkryperuppiminatrosor-gåshud. Och för varje dag, till och med varje timme blir situationen mer och mer ohållbar och snart, snart kommer den brista.

Allt ramlar sönder

Sakta men säkert börjar mitt liv här i Göteborg att vittra sönder. Jag bestämde mig för att skriva uppsatsen. Jag sade upp jobbet. Vi sade upp lägenheten.. Och nu håller rumskompisen på att flytta ut ordentligt. Det är sorgligt, riktigt sorgligt. Men jag skulle ljuga om jag sade att jag inte tyckte att det var lite skönt också, att bo tillsammans med någon tär på en vänskap och det är inte många som klarar av det i slutändan. Vi har klarat det rätt så fint, under våren har det nog märkts att vi kan ha börjat tänka oss bort litegranna och därför kanske inte riktigt varit så tillmötesgående och engagerade som man måste vara i en så nära relation. Jag vet att jag inte har varit det. Jag har suckat när det inte har varit diskat och blivit irriterad på småsaker och ditt och datt och hon har sakta men säkert byggt upp en värld bortom mig som jag inte vet något om och som jag, helt ärligt inte riktigt bryr mig om så mycket heller i andra termer än att det engagerar henne väldigt mycket. Så det är nog delvis bra att vi flyttar isär nu. Fast jag tror å andra sidan att ett sommalov isär skulle ge oss energin att bo ihop igen...

Hon är en sån där vän som jag vet kommer bli kvar. Jag har många vänner som försvinner ifrån mig när jag lämnar ett stadie i livet och går in i ett annat. Men de år vi har haft tillsammans har varit några av mina bästa och det kan man nog inte radera och låta den vänskapen rinna ur sanden.

Och jag kommer tåra ner kläderna inatt när det är vå sista natt tillsammans för det blir så definitivt. Det är knappast så att vi aldrig kommer ses igen men vi kommer kanske inte bo tillsammans igen och det är alltid sorgligt att lämna något som varit bra.

Posar i datasalen

image255image256image257image258image259image260image261image262image263image264image265image266image254

Nu börjar det..

Nu börjar hela födelsedagsruljansen. Först pappa idag som kommer upp i den ärevördiga åldern av 63. Sedan minsta storebrodern som fyller hela 27, den femtonde och såklart storstorebrodern som nu passerar trettioårsstrecket ordentligt då han fyller 31 första juli. Storasyster firar trettioårsdag första september och sedan kommer mamma den tjugosjunde samma månad. Mitt i det här så ska man klara av att komma ihåg en massa olika kompisars födelsedag också. Svettigt.

Studentklubb på Valand

Det där fiina fotot i föregående inlägg är alltså tagit på Valand, vi hade det faktiskt en massa trevligt där igårkväll.

Efter att ha druckit upp nästan all den sista spriten som finns här i lägenheten begav vi oss till gamla, kära Valand för att skuffa runt litegranna. Musiken på ena dansgolvet var kass som vanligt, det är som bara ett till exempel på disc jockeysarnas övermod och diktatur, jag drack i alla fall ett glas vitt och en White Lady och sedan fick det vara nog för till slut  öppnade de i alla fall det andra dansgolvet och då fanns det ju ingen tid att dricka alkohol, då var det ju bara att dansa och skaka rumpa. Vi hamnade såklart på podiet, tror vi alltid hamnar där till slut, dels för vårt egna lilla exhebitionistiska drag och för att man ofta i alla fall har en massa plats där och alltid kan andas för att det ju finn en fri sida hela tiden. Innan dess hade jag förresten lyckats peta en kille i näsan när jag skulle flaxa med armarna och göra jazzhands till någon schlagerlåt och råkat slå ut stora delar av någon stackars killes öl med ungefär samma yviga armföring.

Hur som helst, vi dansade på och däruppe på podiet träffade jag på kvällens tredje person som jag kände igen väldans väl, tidigare hade jag träffat två gamla vigickigymnasiettillsammansmenkännerintevarandraalls-tjejer. Det var ju trecligt att stöta på dem och att jag till slut kände igen dem då de båda såg väldigt... väldigt vuxnare ut. Funderar lite på om jag också gör det. Den tredje däruppe på podiet var en kille som har "grüschlat" mig på
studivz.net, jag har inte svarat, men han har funnits där på min sida och stirrat på mig tills jag tog bort honom, men jag vet vad han heter i alla fall så jag var tvungen att kolla om det var han.

Väl hemma somnade jag här hemma, konstigt nog i samma säng som exet, han skulle jobba tidigt på morgonen och det var smidigare för honom att sova här inne i stan än ute i långtbortistan där han bor och ännu konstigare att det gick ju hur fint som helst. Man måste skeda i min säng, eller sova rumpa mot rumpa, det finns inga andra sätt så det gjorde vi väl men inget konstigt, inget sexuellt, bara två personer som känner varandra väldigt väl och andas i samma takt och han är ju den enda som jag någonsin verkligen kunnat sova bredvid i min lilla pyttesäng. Det var faktiskt lite fint, som det sista statementet till att vi är de aldra bästa vänner.

The Game

Såhär började allt, kommer inte ihåg hela konversationen men ganska mycket av det jag sa.

Jag - Okej, den som hånglar med en ungdom i studentmössa får 10 life points.
Fi, Li och Stef - Okaj
Jag - Och den som lyckas sno den där tjejens hawaiiblomhalsband får hundra...
Fi, Li och Stef - Jaaa

Sedan så rullade allt bara på och allt har utvecklats till ett spel som startade igårkväll. Vi ska skaffa oss livspoäng eller extraliv som vi kommer kalla det. Räkningen kommer på min blogg hållas här till vänster, Fi och Li kommer ha på sina respektive bloggar som kommer hoppa upp så småningom.

Man får poäng för sånt som tar en framåt i livet eller som bara ger en en erfarenhet. Man får även poäng för lite olika småsaker, att dricka en White Lady som kommer vara spelets drink kommer ge något litet poäng, att säga till någon att man älskar den kan ge flera hundra, beroende på vem det är man säger det till. Att hjälpa en tant över gatan kan säkert ge någon poäng också.

Man kommer i kommentarer kunna utmana varandra också, hela det här spelet kommer dock att utgå från att man är väldans ärlig i sin blogg. Om man inte berättar om något som händer så kan man ju inte heller få några poäng. och man ska ju också kunna få extraliv för saker som man bara råkat göra, som det där med att hjälpa en tant över gatan.

Detta är vårt lilla sätt att hålla oss a jour med varandra, självklart kommer alla uppdrag och poängförslag från andra, utanför gruppen att tas in också men det är alltid våra som kommer räknas in hårdast. Men en väldigt viktig regel är att vi får aldrig gå back på det, det ska alltid vara något som ger oss något och som inte bara är pinsamt, får man ett uppdrag att flasha bartendern behöver man såklart inte göra det. Faktum är ju att man inte behöver göra något, men det skulle ju kunna vara skoj om man lyckats skrapa ihop något poäng när årsredovisningarna kommer fram. Det här är ju som bara att ta vänners råd ett steg längre. Vänner vill aldrig göra bort sina andra vänner eller något sånt där och de vill också det bästa för sina vänner, men ibland kan man kanske behöva en liten push, man får ju också höra hur mycket ens vänner tror att det kommer göra för en när man hör ett visst antal poäng på det. Däremot komemr alla riktigt smaskiga detaljer antagligen aldrig komma upp på den här bloggen i alla fall men kanske skulle jag kunna få poäng om jag, som aldrig snackar sådant skulle berätta här att jag pratat om det med tjejkompisar eller min kanskiga partner eller liknande. Ibland kan det ju därför också hända att det hoppar upp en massa extraliv bara sådär. Då har vi kommit fram till det utanför bloggen och så har det blivit så.

Ibland bra, ibland bara såhär

Naaw, jag är inte sådär fotogenetisk men ibland får jag till det, ibland blir det bara såhär: image252
En bild som skulle varit jättefin eftersom mina kompisar ser så söta och fina ut och jag mer ser ut som om jag har svalt det där hårstråt som hänger ner i ansiktet på mig och... äsch, det är inget bra foto på mig helt enkelt. Vi ska fixa bra foton på oss allihopa på söndag dock, i Slottsskogen.